Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 2

— — 1— — ——— — — 2 skull; tro mig, det har varit alldeles gagnlöst. Jag vet att jag varit mycket svag — tillochmed brottslig — i många hänseenden sedan jag lärde känna er; men det är nu alldeles förbi. Jag har fått plikta derför med förlusten af min mans aktning. Jag har nu ingenting annat att lefva för än mitt barn. — Och skall detta bli slutet på alltsammans, mrs Granger? frågade George Fairfax med ett vredgadt uttryck i sina ögon. Skola vi skiljas åt på detta sätt? Det är så lätt att narra en man till en viss punkt och sedan hejda honom och bedyra, att det aldrig varit mentngen att han skulle gå längre än till denna punkt. Ni har fått plikta! Tror ni ej att jag äfven fått plikta för denna kärlek? Var det behagligt för mig, tror ni, att bedraga Geraldine Challoner? Jag trampade hedern under fötterna för er skull, Clarissa. Vet ni att det råder kallsianighet mellan min mor och mig i detta ögonblick, på grund af min bortovaro från England och min uppslagna förlofning? Vet ni att jag vändt ryggen för alltid åt ett ställe, hvilket hvar och en skulle vara stolt öfver att få kalla sitt hem, endast för att få vara nära er? Jeg har utan betänkande upplöst alla band, och nu då ni verkligen blifvit fri från ert band, nu då ingenting står emellan oss och en lycklig framtid, ställer ni upp er son såsom ett hinder och — han slutade med ett bittert skratt — beder mig skaffa er en droska! — Jeg är ledsen öfver att jag sårat er; men — men — jag kan ej bringa vanära öfver min son. — Er son! utropade George Fairfax vildt. En kall vindfläkt kan sopa bort er son från jordens yta i morgon dag. Skall ett årsgammalt barn stå mellan en man och hans bestämmelse? Se så, Clary, jag har utstått min pröfvotid; jag har varit mycket tålig, men mitt tålamod är uttömdt. Ni måste med mig lemna denna stad i qväll. — Mr Fairfax, vill ni anskaffa en droska eller måste jag gå hem? Han betraktade henne stadigt under ett par ögonbliok