Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 2

— ä — T—l—— om denåfinge tillbringas med honom. Hon älskade honom nnerligt — hade så älskat honom allt sedan natten i jernvägskupen, tyckte hon. Hade hans bild väl någon enda gång varit verkligen utplånad ur hennes hjerta allt sedan den tiden? Han fordrade att hon skulle höra honom ända till slutet, och hon fogade sig derefter, kanhända ej ogerna. Hon hyste ej en tanke på att gifva vika; men det ver ljuft för henne att höra hans röst — för sista gången, gade hon sig sjelf; detta måste vara sista gången. Äfven under det ham bad och öfvertalade och sökte bevisa, att det klokaste hon någonsin kunde göra vote att rymma bort med honom, tänkte hon på utvägar att komma undan. De finge ej ännu en gång mötas på detta sätt. Hon hade ett visst förråd af ståndaktighet, men det vår ej outtömligt, och hon kände sin svaghet. — Nij glömmer att jag har en son, sade hon elutligen då han uppmanade henne att svara. — Han skall bli min son. Tror ni att jag ej älskar den lille rosenknoppen? Han skall ärfva Lyvedon, om ni vill; det är ej fideikommiss, och jag kan göra hvad jag behagar dermed. Ja, om jag ock finge egna söner, skulle han ha förstfödslorätten i stället för den rätt vi nu torde beröfva honom. I den teckning jag uppdragit öfver vårt framtida lif, har jag ej glömt hans bild, Clarissa. Glömma er son! Nej, Clary; då jag blir mindre än en far för honom, må ni säga mig att jag aldrig älskat er. Detta var mannens sätt att betrakta frågan; gossens framtid skulle bli betryggad, han skulle erhålla ett vackert gods i ersättng för det han förlorade. Modern fäste sig vid hvad hennes son skulle tänka om henne, då han blefve gammal nog att taga hennes uppförande i öfverrägande. — Jag måste bedja er skaffa mig en droska, mr Fairfax, sade hon lugnt. Det regnar fortfarande och jag vill verkligen komma så fort som möjligt hem till Lovel. Jag är ledsen öfver att ni gjort er så mycket besvär för min