Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 3

embete, som icke år vålfrejdad medborgare af Förenta Staterna och aflagt examen i det engelska språkets talande, skrifvande och läsande. Platserna fördelas i grupper, och uppflyttningen från en grupp till en annan göres beroende af en ny examen. På basis af en regelmessig befordring skola vid en ledighet i den högre rangen tre kandidater från den närmast lägre uppställas. och mellan dem afgör åter en examen. Efter ett förordnande om tre månader skall platsen först definitivt tillsättas, sedan den sökande återigen bestått en examen. Dock behåller presidenten den oinskränkta rätt till afskedande, som enl. författningen icke kan beröfvas honom. En departementschef kan under inga vilkor tillstädja — och detta är en ytterst vigtig bestämmelse — att hans underlydande affordras bistånd för politiska ändamål. Från skyldighet att undergå examen äro följande befriade: Departementschefer och deras assistenter, de högsta lagembetsmännen, Förenta Staternas finansminister, registratorn samt förste och andre skattkammarkontrollören, presidentens privatsekreterare, sändebud af alla grader, superintendenten öfver kusttjensten, myntdirektören, guvernörerna öfver de olika territorierna, medlemmar af specialkommissioner, innehafvare af oaflönade embeten, jemte depeschbärare och posttjenstemän som icke ha mer än 200 dollars i lön. Dessa bestämmelser skola väl göra ett godt afbräck på embetsjägtandet och den politiska nepotismen. Kongressmedlemmarne förlora det inflytande, som för en varit en källa till förargelse, för en annan ett korruptionsmedel, och sjelfva presidenten beröfvas en stor del af sin makt. Detta senare är desto anmärkningsvärdare, som Grant, genom att ansluta sig till detta förslag, sålunda frivilligt afstår från det kraftigaste verktyget till att betrygga sitt omval. Emellertid äro nu Förenta Staterna på god väg att erhålla en verklig tjenstemannakår, som skall i alla instanser nödgas aflägga prof på sin duglighet. Antagligen skall derpå snart följa det lika vigtiga vilkoret för embetsmännens hederlighet och omutlighet, neml, att de skola vara oafsättliga, om de icke begått fel eller visat sig odugliga i en erhållen tjenst. Och så har man då omsider på andra sidan Åtlanten insett nödvändigheten af att i detta hänseende följa det gamla Europas föredöme — men hvad skola väl nu våra radikala hemma-amerikanare säga, sedan de förlorat ett så godt agitationsmedel? Rörande de amerikanska fordringarne på England yttrar Saturday Review följande, som torde uttrycka stämningen hos den engelska befolkningen gentemot Förenta Staterna: Man har med någon sannolikhet uppställt den förmodan, att de amerikanska ombuden icke mena allvar med sina fordringar, att de endast vilja göra sig populära i Amerika och kanske skrufva upp litet den skadesersättning, som möjligen skulle medgifvas deras klienter. Det är icke alldeles omöjligt, att de mera ha för afsigt att förödmjuka, än att skada oss; men något tredje ges icke. Ett förödmjukande språk skulle jemförelsevis vara odrägligt, om det skulle vara ett verktyg för erhållande af flere hundra millioner. Ohöfligheter utan praktiskt ändamål skulle på visst sätt vara vida ursäktligare. Om den förvridna och hånfulla berättelsen icke inlägges för att gifva kraft åt ersättningsanspråken, så är den ingenting annat än en oförskämd skymf. Det är dock knappast tänkbart, att ens engelska regeringens medgörlighet och kommissionen skulle ba förledt presidenten och hans rådgifvare till att tro på möjligheten af straffböter om hundradetals millioner. Wasbhbingtonerfördraget är med oförlåtlig värdslöshet uppställdt; men de amerikanska fordringarne kan man likväl icke konstruera fram derur, huru mycket man än våldför texten. De engelska ombuden skulle ej ha något annat val, än att draga sig tillbaka från skiljedomstolen, om densamma skulle — hvilket dock är högst osannolikt — taga de på krigets imaginära förlängning grundade fordringarne i öfvervägande. Opartiska rättslärda kunna omöjligen sätta sitt eget namn och sina nationers rykte så på spel, att de lyssna till anspråk, hvilka skulle göra neutraliteten vida dyrare än deltagandet i kriget; och det oaktadt kan man ej underlåta att antaga, att de skickliga advokater, som Förenta Staterna tillnatt, ickeutan tro på möjligheten af en framgång uppställt sina hämndlystna och utpressande fordringar. Skulle skiljedomarne göra det otroliga och understödja den skandalösa orätten i anspråken, så skulle ett afträdande från skiljedomstolen låta sig förenas med Vasbingtonsfördraget; och vi skulle då äfven ha en lärorik kommentarie till det välsignelserika nyhetsmakeriet att sätta rättsliga afgöranden i stället för det utslag, som makten gifver. Grunden till en krigsförklaring har sällan varit så våldsam och bitter, som det första steget i det stora internationala skiljedomsförsöket. Från Italien meddelas, att påfven haft ett starkt epileptiskt anfall. Den i brådska tillkallade d:r Viall-Prela lyckades dock att genom starkt lösande medel häfva verkningarne deraf. Hufvudredaktören för den under Cavours auspicier upprättade tidningen Italie, Paul Jaccottet, en talangfull man, har aflidit, endast 25 år gammal. Ett stort finansbolag har bildats i Tyskland, hvilket vill åtaga sig utförandet af alla de af italienska regeringen föreslagna befästningsarbetena. Sultanen i Turkiet har beviljat koncession för nedläggandet af en telegrafkabel mellan Konstantinopel och Odessa. Englands regering har afslagit en af Geografiska sällskapet framställd begäran, att hon måtte utrusta en expedition för uppsökande af Livingstone. I Belgien hotar den i Vezin utbrutna striken att utbreda sig till den närgränsande provinsen Littich. I Newyork har den bekante direk FA SA Kr a mA EA