Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 2

mot pannan. Der är en svullnad och skinnet är något afrifvet. Mr Fairfax befriade sitt hufvud från denna undersökniog genom att hastigt resa sig upp och flytta sig undan den lille doktorn. Hun vacklade något då han reste sig, men efter ett ögonblick stod han temligen stadigt på benen med handen hvilande mot stolens ryggstöd. — Om ni vill ha godheten mottaga detta i arvode, sade han i det han släppte en napolendor i doktorns hand. Jag behöfver ej förorsaka er vidare besvär. Den gamle mannen blickade något misstänksamt från mr Fairfax till mr Granger och så tillbaka igen. Det låg tydligen något under allt detta, men en napoleondor var i alla fall en napoleondor, och doktorns arvoden voro hvarken stora eller talrika. Han hostade ett par gånger svagt med handen framför munnen, tvekade något, men bugade sig derefter och lemnade rummet. Portvakten dröjde, besluten att i alla händelser se slutet af äfventyret. Det lät ej vänta på sig. — År ni färdig att följa med? frågade Daniel Granger sin hustru i kall ton. Vind till George Fairfax yttrade han derefter: Ni vet hvar ni skall finna mig, sir, då ni önskar uppgöra räkningen mellan oss. — Jag skall besöka er i morgon bittida, mr Granger. Clarissa såg medlidsamt på George Fairfox ett ögonblick, undrande om han var mycket skadad — om hans fall skulle medföra några farliga följder. Aldrig ett enda ögonblick af sitt lif hade hon ämnat att vara sin man otrogen; men hon älskade George Fairfax, och då hennes hemlighet nu var upptäckt ansåg hon att bandet mellan henne och Daniel Granger var brutet. Hon betraktade George Fairfax med denna korta dröjande blick, just tillräckligt länge för att se att han var dödligt blek, och lemnade rummet med sin man, mekaniskt lydande honom. De gingo ner för den mörka trappan som blifvit så förtrolig för Clarissa och ut på gatan. fin hyrvagn väntade