Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 2

äfven måste vara blod i hans ögon, och han kunde endast se föremålen på ett dunkelt sätt — ett rum — hvilket rum kunde han ej minnas — ett ljus brinnande på kaminen och skenet från en slocknande brasa. Af hvad som händt omedelbart före denna strid och detta fall hade han tör tillfället inget minne. Men så emåningom blef det klart för honom att rummet hvari han befann sig var Austin Lorels atelier. — Hvar fn är ni, Austin? frågade han otåligt. Kan ni ej bemta upp en karl? Ett tag, starkare än Austin Lovels skulle ha varit, hjelpte honom på fötterna och till hälften ledde till hälften knuffade honom ner i närmaste stol. Der satt han stirrande framför sig. Clarissa hade fyttat sig från honom och stod i den djupa skuggan vid andra ändan af atelieren, väntande på sin dom. Det tycktes henne betyda föga hvilken denna dom skulle bli. Portvakten kom snart med en läkare — en liten gråhårig gubbe med glasögon och ett gammaldags sätt som just ej var egnadt att ingifva höga tankar om hans skicklighet. Han gjorde en ceremoniös bugniog för mr Granger och gick öfver till patienten. — Ett fall tror jag ni sade, monsieur? — Ja, ett fall. Han slog hufvudet mot dörrposten der. Mr Granger nämndo ej att det var ett slag mellan ögonen, ett slag af hans knutna hand som fällt George Fairfax. Patienten hade nu hunnit betydligt återhemta sig. — Jag känner mig rätt bra nu, sade hsn. Det hade ej behöfts hemta hit någon läkare. Jag snafvade och slog hufvudet mot dörrposten — det är alltsammans. Fransmannen manipulerade mr Fairfaxs hufvud med försigtiga fingrar. — Det är en ansenlig svullnad på baksidan af hufvudet, sade han. Men det tycke ha varit ett annat slag