Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 2

101 90,90o 1dul. Frän Utlandet. Den engelska pressen ser sig nödsakad att inleda sin verksamhet under det nya året med anslåendet af en ton, som skall vara käck, men ej kan maskera den känsla af oro, som råder. Det är de kolossala nyårsräkningar, som John Bulls kära kusiner, yankees, presenterat i anledning af Alabamafrågan, som med all rätt framkallat denna oro. John Bull är mäkta rik, och han blir väl ännu rikare, om han får lefva, han är hela verldens bankir; men han är äfven rädd om sina penningar, och han kan derför ej annat än baxna, då han bland sina nyårsuppvaktande helt oväntadt får en dag se en fordringsegare, som begär i liqvid den lilla nätta summan af en half gång till den hög af milliarder, som det sista, så våldsamma kriget kostat Frankrike. John Bulls hufvudorgan Timessäger också, att nyårsräkningen är så högt tilltagen, att man redan derför icke kan tänka på att infria den, samt fortsätter: Den säkraste och värdigaste vägen är i hvarje fall att hålla sig till de sunda rättsprinciperna och att tillbakavisa dylika fordringar för indirekt tillfogade skador. Skiljedomstolen måste erkänna såsom folkrättsliga tre i art. 6 af Washingtonsfördraget innehällna bestämmelser och derefter undersöka, huruvida England genom Alabamas eller andra sådana fartygs utlöpande kränkt desamma. Den strängaste och noggrannaste tolkning af de förpligtelser, som följa af en kränkning af dessa regler, är uppenbarligen den rättvisaste. I alla händelser kräfver mensklighetens intresse, att krigförande partier icke drifvas ännu mera till att resa öfverdrifna anspråk på neutrala i anledning af indirekta skador, som de föregifva sig ha lidit. Om de amerikanska fordringarne gillas till principen, så kan hvarje neutral tvingas till att bära en stor del af omkostnaderna:; ty ett kaparefartyg behöfver endast löpa ut ur sin hamn, och den frågan uppstår genast — men hvem skall afgöra öfver den? —, huruvida detta fartyg skadat den krigförande nationens handel eller atbrutit dess kommunikationslinier eller hämmat dess slottas ansträngningar eller hulpit dess motståndare och sålunda förlängt kampen? Det är just obestämdheten i dessa anspråk och omöjligheten i att uppskatta skadan samt fastställa ersättningen, hvari deras osunda natur visar sig. Om den amerikanska regeringen verkligen skulle af oss erhålla en rund snmma för dem, som genom handelns afbrott lidit skada, på hvad sätt skulle hon till godo se de berättigade och verkställa penningarnes fördelning i proportion till de olika förlusterna? Vidare, i hvad mån förlängdes kriget genom Alabama och Florida, antaget att vi bära skulden för deras ogerningar? Med huru många dagar, veckor, månader eller år har kampen förlängts genom de penningförluster, som till fogatsNordstaterna, genom upptagande af deras flotta eller genom det moraliska inflytande, som de sympatier, man tillskrifver den britiska regeringen, utöfvade på Sydstaterna? Här befinna vi oss uppenbarligen i hypotesernas töcknigaste regioner, och den enda förnuftiga vägen är att vägra erkänna sitt ansvar för dylika indirekta och aflägsna följder. Metoden skulle naturligtvis vara den beqvämasts för John Bull, om han finge medhåll af sin motpart och skiljedomstolen. Men amerikanarne skola nog komma med giltiga anmärkningar mot denna det stora bladets argumentation och genom hänvisning på aldra senaste fakta kunna betaga några af de gjorda inkasten deras udd. Tyskland har t. ex. helt nyss utfört, hvad Times kallar, omöjligheten att proportionaliter fördelaf en rund summa mellan de af fienden skadade redarne, så att amerikanska regeringen naturligen skall med all rätt kunna anse äfven sig vara i stånd dertill. I sanning, det är en kinkig tvistefråga, och det vill nästan synas som att britiska regeringen skall till sist bli stäld i det kasus att antingen förklara sig klandra skiljerättens dom oeh utsätta sig för alla följderna deraf eller ock att friköpa sig med en summa, så kolossal att ett våldsamt krig icke skulle kosta mera, genom hvilket för öfrigt Englands ära och anseende skulle varit räddade; och de båda senare sakerna äro sannerligen icke allenast tomma begrepp. I likhet med hvad amerikanska regeringen gjort, har nu äfven den britiska sitt memorandum särdigt, hvilket hon skall framlägga för skiljedomstolen i Geneve och dermed redogöra för sin ställning eller, rättare, uppfattning. Detta memorandum är nästan lika vidlyftigt som det amerikanska, c:a 500 sidor. Dess argumentation går hufvudsakligen ut derpå, att de enda kapare, för hvilkas bedrifter amerikanarne fordra ersättning, äro Alabama, Florida, Georgia och Shenandoals; har och i hvilken grad har nu England varit skyldigt till en kränkning af tolkrätten med afseende på dessa fyra fartyg ? och i hvad mån är England skyldigt att ersätta fordringar, framkallade af deras dåd? Till utredning af dessa frågor lemnas först en inledande berättelse om händelserna vid början af det borgerliga kriget och om den hållning, som Storbritanien och andra sjömakter ansågo sig då böra intaga. Det säges, att hvad Unionsregeringen nu kallar ett 4Uppror verkligen var ett Ikrio mellan tven