Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 2

samma väning som hennes egna — hon hade föreskrifvit att det så skulle vara. Hon gick ut i korridoren från hvilken ingångarne till alla rummen funnos. Allt var tyst. Gossen hade utan tvifvel vid denna tid redan blifvit hjelpt till sängs; högst sällan hade hon varit frånvarande då det skedde. Det hade varit hennes vana att tillbringa en halftimma i barnkammaren innan hon klädde sig för din ern eller också att låta gossen bäras upp i hennes toilettrum. Ingen förhindrade henne nu från att träda in. Mrs Brobson, öfversköterskan, satt vid elden sysselsatt med något handarbete och barnpigan befann sig straxt intill. Båda blickado förvirrade upp då Clarissa trädde in. De hade väl talat om henne, tänkte hon. Men det var henne likgiltigt; intet hussqvaller kunde göra något till eller ifrån i hennes stora sorg. Hon gick vidare till det inre rummet, i hvilket hennes älskling sof, och öfversköterskan följde henne med ett ljus i handen. I barnets sofkammare var det endast en nattlampa som brann med matt sken. — Tack, mrs Brobson, men jag behöfver ej mera ljus, sade Clarissa lugnt. Jag ämnar sitta hos Lovel en stund. Tag derföre bort ljuset, det skulle blott väcka honom. Dot var första gången hon talat, sedan hon lemnado Rue du Chevalier Bayard. Hennes egen röst lät främmande för henne, och dock kunde tonen i densamma knappt ha förrådt mindre sinnesrörelse. — Middagsklockan har ringt, sade mrs Brobson; jag vet ej om ni hört det. — Jo; men jag går ej ner till middsgen; jag har stark hufeudvärk. Ni ken bedja Target säga detta, ifall man skulle skicka bud efter mig. Ja, min fru; men ni vill väl ha någon mat upp till er? (Forts.)