Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 2

nära porten — samma vagn som ditfört mr Granger. IIan hjelpte upp sin hustru utan att säga ett ord och tog plats midt emot henne, hvarefter de åkte hem under djup tystnad. Clarissa gick direkte upp på sitt rum — det toilettrum i hvilket Daniel Granger talat med henae aftonen innan han for till England. Huru väl hon erinrade sig hans ord och hennes egen böjelse att säga honom allt! Om hon blott hade lydt denna impuls — om hon blott hade bekännt sanningen — skulle denna aftons skam och sorg ha undvikits. Det skulle ej ha blifvit något tillfälle till det olycksbringande mötet med George Fairfax; hennes man skulle ha beskyddat henne för fara och frestelse — skulle ha räddat henne från sig sjelf. Fåfäng ånger! Fasan af detta uppträde var ännu qvar hos henne — måste vara qvar hos henne till lifvets slut, tyckte hon. De två männens brottning och det derpå följande fallet — den stora gestalten fallande till marken med en ramlande jättes kraft, såsom det sett ut för den förskrämda åskådarinnan. Under en lång stund satt hon och tänkte på detta rysliga ögonblick — tänkte derpå så uteslutande att ingen annan tanke liksom fick plats i hennes hjerna. Hennes kammarjungfru hade kommit in till henne, burit bort ytterplaggen, rört om elden och framsatt en liten thåservis allt under det hon betraktat sin matmor medlidsamt märkando att det händt något olyckligt. Men Clarissa hade knappt varseblifvit flickans närvaro. Hon upplefde åter det ångestfulla ögonblick då hon trodde George Fairfax vara död. Detta kunde ej räcka för evigt. Tanken på hennes barn vaknade slutligen hos henne, i det hennes mans bittra ord ljödo i hennes öron: Tror ni att det är något gemensamt mellan min son och er efter denna afton? — Kanske att de skola utestänga mig från barnkammaren, tänkte hon. De rum som voro upplåtna åt Lovel Granger voro i