Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 2

— Ej förrän ni hört mig, min älskade — ej förrän ni hört mig till slut. Hans ton förändrades plötsligt, i det den öfvergick till en obeskriflig ömhet. Han förtäljde henne sin kärlek i mera yassionerade ord än han någonsin uttalat — ord som trängde till det hjerta som älskade honom. För ett ögonblick under det Clarissa lyssnade till dessa passionerade böner, tycktes det henne att detta verkligen var ett lif värdt att lefva — att ensamt det att vara föremål för en sådan kärlek var en fullkomlig, en lycksalig tillvaro, som ej lemnade något öfrigt att önska, som lät sin motvigt — vanäran — ej ens kännas i vågskälen. I detta enda ögonblick var det brottsliga hjertat nära nog att gifva vika; den förvirrade hjernan kunde knappt underhålla striden mellan tanke och känsla. Derefter förbyttes plötsligt denna själsångest till en sällsam slöhet, ett töcken utbredde sig för Clarissas ögon. Hon var närmare att svimma än hon någonsin under sitt föregående lif varit. George Fairfax såg hennes ansigte blekna och den smärta gestalten vackla något. I ett ögonblick var hans starka arm omkring hennes lif. Det trötta hufvudet sjönk mot han skuldra. — Min älskade, hviskade han, hvarföre ej lemna Paris i afton? Det kan ej ske för snart. Er man är borta. Vi skola ha ett par, tre dagars försprång och undgå all fara för förföljelse. — Ej alldeles, sade en röst tätt bakom honom, och då George Fairfax såg sig om varseblef han Daniel Granger stående på dörrtröskeln. Den tillåsta ytterdörren hade ej gagnat förrädaren. Mr Granger hade kommit uppför trappan med portvakten, hvilken hade en bundt dublettnycklar i fickan. . iP arta VY