Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 2

min hustru. Huru dåraktig och försagd var jag ej som lät afspisa mig så lätt! — Ingenting kan vara dåraktigaro än att tala om det förflutna, mr Fairfax, svarade Clarissa i låg och något darrande ton. Ni har kommit mig att handla orätt mer än en gång under mitt lif. Det måste bli ett slut derpå. Hvad skulle min man tänka om han kunde höra er? hvad skulle han tänka om mig som lyssnar till er? Var god låt mig gå, och Gud gifve att vi aldrig måtte träffas vidare efter denna afton! — Gud gifve att vi aldrig måtte skiljas, Clarissa! Oh, min älskade, min älskade, af förbarmande var förnuftig! Låtom oss ej kasta bort vårt lifs lycka! Ni älskar mig, Clary. Åh, inga invänningar, inga stereotypa förnekanden kunna öfvertyga mig om annat. Ni älskar mig och hela verlden ligger framför oss. Jag har stakat ut vår framtid; ingen sorg, ingen vanheder skall någonsin komma nära er — lita på en älskares omtänksamhet i detta afseende. De svårigheter som kunna ligga i vår väg äro svårigheter som jag skall möta och öfvervinna — ensam. Ni behöfver endast glömma att ni någonsin varit Daniel Grangers hustru och med mig lemna Paris denna afton. — Mr Fairfax! är ni från förståndet? — Jag har aldrig varit mera förståndig än i detta ögonblick — jag har aldrig menat mera allvar. Kom med mig, Clarissa. Det är ej en uppoffring som jag begär af er: jag erbjuder er en befrielse. Tror ni att det ligger något vackert eller dygdigt i ert nuvarande lif, eller att det är en förtjenst att fortsätta det? Er tillvaro sådan den nu är, är en lögn från början till slut. Tror ni att en vigselring: frälsar hedern hos en qvinna som säljer sig för penningar? Det finnes intet slafveri mer förnedrande än att vara slaf af en dylik förbindelse. — Öppna dörren, mr Fairfax och låt mig gå! Hans förebråelser trängde till hennes innersta; de voro så bittert sanna.