Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 2

stod helt plötsligt; eller ock torde den ha hotat er bror under en läng tid, fastän han ända till sista ögonblicket tillslöt ögonen dersör. Han har en sådan benägenhet att taga allting lätt. IIura som helst inlät han sig ej i några förklaringar med mig. — Stackars Austin! Hvilket olyckligt lif! Clarissa reste sig upp och rörde sig långsamt mot dörren till ytterrummet. George Fairfax hejdade henne på tröskeln och stängde lugnt dörren. — Gå ej ännu, Clarissa. Jag vill tala med er. Hans ton sade henne hvad som skulle komma — scenen i pelargången skulle åter utföras. Detta var första gången som de varit ensamma sedan den der balen i engelska ambassadhotellet. Hon antog en högdragen min. En qvinnas svaghet gör henne förtviflad vid sådana tillfällen som detta. — Jag har ej tid att samtala med er nu, mr Fairfax. Jag måste resa hem. — Ej ännu, Clarissa. Jag har en lång tid väntat på detta tillfälle. Jag är fast besluten att uttala hvad som ligger mig på hjertat. — Ni skall väl ej tvinga mig att lyssna på er? — Tvinga är ett mycket hårdt ord. Jag besvär er att höra mig. Mitt framtida lif beror på hvad jag har att säga och på ert svar. -— Jag kan ej höra ett ord! Jag vill ej qvarstauna ett ögonblick! — Dörren der är låst, Clarissa, och nyckeln ligger i min ficka. Nedrigt! vill ni säga. Omständigheterna ha ej lemnat mig något val. Jag har vaktat och väntat på ett sådant tillfälle som detta? Och nu, Clarissa, skall ni höra mig. Minnes ni aftonen i fruktträdgården, då ni dref mig bort med er köld och er hårdnackenhet? Och dock älskade ni mig! Ni har erkännt det sedan. Ah, min älskade, hvad jag hatat mig sjelf för min dumhet den aftonen! — hatat mig för det jag ej tog er i mina armar och förde er bort till verldens ända för att göra er till