Göteborgsposten – 3 januari 1872, sida 1

Jag vill ej att Clarissa skall komma hit och finna rummen tomma. Han tog ett försegladt bref från kaminhyllan och räckte det åt George Fairfax, som mottog det med något fundersam min, likt en man som ej rätt fattar det uppdrag som anförtros honom. Det var dock ett ganska simpelt ärende — endast öfverlemnandet af ett bref. Mrs Lovel kom ut ur det angränsande rummet, resklädd och bärande en hop ytterplagg för barnen. — Det blir en lång och kall resa, sade modern oroligt i det hon började barnens påklädande. Sedan detta var gjordt, kastade hon en sorgsen blick in i atelieren. — Tänk på alla möblerna, Austin, sade hon. — Ja, en hel hop penningar gå förlorade med dem, Bess, ty jag förmodar att vi aldrig få se dem mera; men det finnes också många bland dem som ej äro betalda. Det ligger något tröstande i den tanken. — Du tager allting så lätt, sade hon suckande. — Hvarför icke taga verlden lätt, om man kan? Så Bess, nu är tiden inne. Farväl, George. — Jag skall följa er ner, sade mr Fairfax med samma fundersamma min. Han hade stoppat Austins bref i fickan och stod vid fönstret blickande ut på gatan. Sedan sakerna blifvit nerburna af dertill förhyrda bärare, gick hela familjen, åtföljd af George Fairfax, ner till vagnen. Målaren stod besynnerligt nog ej i skuld till sin värd, och från detta håll mötte således inga svårigheter för afresan. — Jag skall skrifva till monsieur Meriste angående mina möbler, sade Austin till portvakten. Ni kan gerna följa oss till stationen, George, tillade han med en blick på mr Fairfax, som stod obeslutsam på gatan, under det Bessie och gossarne satte sig upp i vagnen. — Nej — jag tror ej det. Jag har ju det här brefvet att aflemna. Bäst är att jag gör det med ens. — Saönnt; Clarissa kunde komma. Hon sade visser