Göteborgsposten – 3 januari 1872, sida 1

ligen klockan sem; men i alla fall. Farväl, gamle vän. Jag hoppas att jag en af dagarne skall kunna göra upp min skuld till er. Farväl. Säg Clary att jag skall skrifra till henne från Briissel under hennes kammarjungfrus adress, som vanligt. Han ropade till kusken att köra, och vagnen satte sig i rörelse. George Fairfax stod qvar tills den var ur sigte och återvände derefter till portvakten. — Rummen deruppe äro lediga att hyra, förmodar jag? sade han. — Naturligtvis, monsieur. — Jag funderar på att hyra dem för — för en vän. Jag skall taga dem närmare i ögonsigte nu då de äro tomma. Och kanske ni skulle vilja låta mig skrifva ett bref deruppe, säg? Han smög en napoleondor i portvaktens hand — icke den första han gifvit honom. Jo bevars, om monsieur ville skrifva ett helt dussin bref deruppe, kunde han göra det. Rummen voro helt och hållet till hans disposition. — Godt. Om monsieur Austina syster skulle komma, så låt henne stiga upp, sade mr Fairfax. Jag har ett bref till henne från hennes bror. — Ja, monsieur. Portvakten gick in i sitt rum och funderade på saken. Det var ett rendezvous, naturligtvis, listigt anordnadt till den dag målaren skulle resa. Det tycktes honom likna ett blad ur en af de slippriga noveller med klumpiga träsnitt på hvar sextonde sida, hvilka han då och då tummade och läste i om qvällarne. George Fairfax gick uppför trapporna. Huru ytterst otrefliga rummen sågo ut med alla de olikartade effekter som nu i oordning lågo spridda här och der. Klockan var blott half fyra, och det var föga hopp om att Clarissa skalle komma före klockan fem. Han ville vara henne till mötes i dessa rum. I samma ögonblick Austin lade brefvet i hans hand hade en sådan ids uppstått i