lstdor H. 3 . På nattvandring. En proletariats-tafla från Köpenhamn. För så vidt mina vänner i Göteborg ej äro rädda ör en liten smula allvar under den glada jultiden, ill jag ta mig friheten inbjuda er till en liten utlykt. En liten utflykt midt i vintern! Nej. vi anhålla att få vara befriade från alla resor under den här tiden, utbrister ni, vi föredraga vår plats vid len flammande julbrasan med utsigt åt den festligt smyckade julgranen. Ja, gubevars, sitt ni vackert qvar framför er refliga brasa, ni skall ändå kunna förflytta er ej ällenast till en annan stad, utan till en verld, som ni alldeles icke känner till. Jag begär endast, att ni som befordringsmedel utrustar er med ett tillräckligt qvantum fantasi och jag vill då föra er till en tullkomlig terra incognita. Vår utflykt blir visserligen ej den muntraste och gladaste, men som en ersättning komma vi in på promenader, som under vanliga förhållanden nästan så godt som uteslutande äro polisen förbehållna och så — det förstår sig — en man sådan som Paul Pry, som är hemmastadd öfverallt och naturligtvis först och främst känner Danmarks hufvudstad lika så noga som Ludvig XV kände sina adelsmän. Vill pi dertöre först och främst vara så god och låta fantasiens vinghäst befordra er till Köpenhamn. Vi vilja här gå på nattvandring, en nattvandring hvars mål är dessa lägsta gradationer af hofeller, hvilka finnas i hvarje stor stad och som i Köpenhamn gemenligen kallas Logishuse. De uppläta nattherberge åt den fattigaste delen af hufvudstadens befolkning eller rättare sagdt för hans afskum. De äro ett hem för alla, hvilka lifslyckan satt på expektans, ett gömställe för dem som halkat i frangäsen, vare sig att deras skeppsbrott — och detta är väl det vanligaste — varit föranledt af eget lättsinne och egna fel eller slumpens och omständigheternas nyckfulla böljslag. Derföre skall man här äfven möta personer, hvilka fordom ha rört sig under högst olika lefnadsförhållanden; man skall der se den simple daglönaren vid sidan at f. d. grosshandlaren, sopåkaren vid sidan af studenten, sattighjonet hand i hand med hr ci-devant provrietären. Men alla ståndsfördomar äro här kastade på porten. Man är röda republikaner hela bundten och man tar sig en klar i allsköns sämja som goda kamrater, ända tills man för ro skull arrangerar ett litet oskyldigt slagsmål. Man påstår att Köpenhamn är en välmående stad och mätt efter andra hufvudstäders måttstock är påståendet också fullt befogadt. Den lugne, anständige, rättänkande borgaren som arbetar raskt och förtjenar så mycket att det räcker till Dyrehavns turer om sommaren och stekt gås på julafton, ban är en Köpenbamnstyp. Men i hvarje stor stad finnes, huru välmående den än må vara, obestridligen en god del af hvad man kallar proletariat. Detta får icke längre som i gamla dagar tillbringa natten i primitift natur-tillstånd och man skall derföre knappast bli förvånad, då man får veta, att antalet sådane öfattighoteller, som vi idag vilja gästa uppgår till något öfver 30. I dessa finnes det omkring 270 registrerade rum, som erbjuda det föreskrifna kubikutrymmet (200 k.-f. pr person) åt vid pass 1040 personer. 1 rummen kan man räkna tillnågot öfver 400 enmansoch något öfver 200 dubbelsängar. Ilela institutionen står under Sundhetspolisens uppsigt. Logishusens invånare oroas ej heller sällan af utskickade från denna sundhetspolis; de betraktas ingalunda som de mest kärkomna gäster, men det finnes likväl andra, hvilka motagas med ännu större ängslan och häpnad. Det är de detektiva polisbetjenterna, hvilka älska, att då och då atlägga ett besök i dessa trakter, då en eller annan misstänkt individ skall efterspanas. En dylik klappjagt aflöper vanligen ej med mindre än att jägarne till vaktkontoret hemföra ett eller annat villebråd. Vi deltaga för ögonblicket i en jagt af slik at. Gaslycktorna på den ena sidan af gatan äro släckta. Klockan slår 12 idet vi passera Frue-Kirke och styra kosanitill Farvergade, vid hvilken, ungefär i midten af gatan, ligger ett gammalt lågt hus, öfver hvars port står i stora, svarta bokstäfver att läsa: Gjastgivergaarden Holger Dansken. Detta är för närvarande det största logishuset i Köpenhamn och det som spelar den vigtigaste rollen i polisens annaler. Nattväktaren låter sin nyckelknippa klinga och öppnar porten. Vi trefva oss fram genom portgången och träffa på den korridor, som genom köket leder till skänkrummet. Alla af husets invånare ha unu icke gått till sängs, en rad blossande ansigten vända blickarne mot dörren, med ett enda ögonkast uppfatta de af hvad slags skrot och korn de nya gästerna äro. I ett och annat ansigte spåras visserligen ett något oroligt och afvaktande uttryck, men det förefaller dock som ingen enda af dem hade något allvarsamt ondt på sitt samvete. To og en halv begära vi (d. ä. två supar och en 12 but. ö!). Man bör nemligen alltid följa sedvänjor och bruk, det gör ett lugnande intryck på de närvarande och vi vilja gerna att de icke skola känna sig generade af 0ss. Snart är också samtalet, infallen och visorna åter igång... Man har slagit bort tanken på vår närvaro och utom oss äro samtlige de närvarande bättre bekanta stamgäster, menniskor, som komma hit hvarje afton, när alla utsigter till att förtjena mera på den dagen äro förbi, menniskor, som må mycket väl af denna lefnadsordning, särdeles om de på qvållen ha råd att bestå sig en eller två (boutiquer (uttalas båtiker) ett annat namn på de omtalade två suparne och ölet. Man tycker nemligen mycket om att en stund slå upp sin språklåda i skänkrummet, innan man går till sängs, men detta låter sig ej gerna göra utan att förtära något. Att vara beständiga icke-förtärande medlemmar af sällskapet är ensamt förbehållet Frederik VII och Johan Herman Wessel, hvilkas porträtt hänga på väggarne och liksom föreställa skänkrummets skyddshelgon. Under Wessels konterfej har en liten grupp tagit plats. Vår uppmärksamhet drages förnämligast åt detta bord, hvarifrån bekanta melodier klinga oss till mötes. En medelålders man med blekt ansigte, långt svart hår och iklädd en lärftsblus som svårligen kan berömma sig af att nyligen ha förnyat bekantskapen med tvättbaljan, föredrager, under det de andra andäktigt lyssna dertill, valda stumpar ur Figaros bröllopDet är onekligen en ganska egendomlig företeelse att i denna lokal, hvarest borden