Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 2

berätta den. En sak är klar — jag kan ej lefva i Paris. Kanske att jag kan lefva i Briissel. Åtminstone kan Jag ej lefva sämre än här, det är då alltid en tröst. Härvid började Bessie Lovel att gråta, tyst och förstulet som cn qvinna, hvilken är van vid att gråta utan att någon bryr sig mycket derom. George Fairfax kastade sig otåligt i en stol. Han var på en gång ledsen för denne mans skull och förargad på honom; det harmade honom alt se en man med cn så ytterlig sorglöshet, med så berådt mod kasta ifrån sig hvarje möjlighet som kunde ha räddat honom. — Ni har råkat i något bryderi, förmodar jag, sade han. — Råkat i bryderi! upprepade Austin skrattande, i det han kastado bort hvad som var qvar af cigarren och påtände en ny. Säg mig när jag ej varit i bryderi? För Guds skull, lipa ej, Bessie, utan laga dig i ordning, om du ej vill att vi skola försumma tåget! Jag reser, kom ihåg det, hvem som än vill stanna qvar. Jag har ej tid att inlåta mig i förklaringar, Fairfax. Om ni kunde hjelpa mig, skulle jag bedja er derom, fastän jag står i skuld till er förut; men ni kan det ej. Jag har kommit i svårigheter — pekuniera, förstås; och som skuldfordringslagarne här äro strängare än i England, har jag ingen annan utväg än att säga farväl åt Notre Dams torn. Jag tycker om den gamla illa beryktade staden med dess boulevarder, musik ock nöjen; men den tycker ej om mig. Du gör bäst i att sätta på dig din hatt, Bessie, sedan gossarne ätit sig mätta. Hans hustru kastade en bönfallande blick på George Fairfax, liksom om hon kände att hon hade en vän i honom, färdig att hjelpa henne i att öfvertala sin man. Iennes ausigto var mycket bedröfvadt och bar spår af många tårar. (Forts.)