Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 2

dAäAäAäAä —— —— — — lif, att för henne gramla hvarje källa till nöje, tillochmed moderskärleken. Orden blefvo uttalade; men så sorgfälligt dolde George Fairfax sitt spel, att ej ens Sophias skarpa ögon kunde märka det ringaste. Nej, det var ej åt detta håll hennes styfmors kärleksförbindelse var knuten, sade miss Granger för sig sjelf. Väl kunde Clarissa ha visat George Fairfax något företräde; det tycktes så på slottet Hale; men den mörka fläcken i hennes förflutna lif, hennes pensionstids hemlighet var en kärleksaffär med mr Austin. För att anställa ett prof gjorde hon en dag sin fars hustru en fråga rörande målaren. — Ni tycktes beundra mr Austin ganska mycket, Clarissa, sade hon, och jag medger att han är högst älskvärd. Men han förefaller så hemlighetsfull, och så mycket han än samtalat med oss har han aldrig sagt något som varit egnadt att sprida ljus öfver hans egen historia. Vet ni någonting om hans antecedentia? Clarissa rodnade mot sin vilja. Det bedrägeri hvari hon eå länge deltagit var outsägligt förhatligt för henne. Upprepade gånger hade hon varit frestad att våga allt, att erkänna Austin som sin bror, antingen han ville det eller ej. Det var endast hans befallande ton som höll henne tyst. — Hvad skulle jag veta om hans antecedentia mer än ni, Sophy? sade hon undvikande ett mera direkt svar. Det är tillräckligt för mig att veta, att han har ett obestridligt geni. Rodnaden och en viss värma i hennes ton tycktes Sophia vara ett afgörande bevis på de känslor Clarissa i hemlighet hyste för denne man. Miss Grangers hjerta slog häftigare än vanligt och hennes kalla grå ögon glänste af svartsjukans gnistor. Ion hade aldrig beundrat någon man så mycket som hon beundrat den vackre unge målaren. Många män hade sagt henne artigheter, och såsom den rike mr Grangers enda dotter hade hon ej varit vanlottad i fråga om manlig beandran; men aldrig hade några ord haft en så ljuf klang i hennes öron som de få