Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 2

— Ivad vill det säga? frågade han. — Det är renningarne för smycket, Austin. Jag trodde att du skulle komma sent hem; derföre gick jag sjelf till pantläneinrättningen. Jag bogärde tjugo pund och mannen gaf mig det. — Se det kan jag kalla en rask flicka; sade Austin i det han kysste henne på kinderna. Jag tror ej att de skulle ha gifvit mig så mycket. En engelsk tia till; det var besynnerligt! tillade han likgiltigt och stoppade ner penningarne i sin ficka med minen hos en man för hvilken egandet af penningar på sin höjd är en tillfällig fördel. XXXVIII. Grangers och tar Fairfax träffades fortfarande i sällskapsverlden, och Daniel Granger, för hvilken det blifvit ett slags vana att ställa till middagsbjudningar, kunde knappt underlåta att äfven invitera Georgo Fairfax till middag. Det kunde ha sett ut som om mr Granger hyst ovilja mot denne man, ifall han uteslutit honom från sina bjudningar, och af hvad anledning skulle han väl ha uteelutit honom? Ej ens för sig sjelf ville Daniel Grangor erkänna att han var svartsjuk på mr Fairfax. Alltså kom denne tillika med åtskilliga andra för att dinera i den ståtliga våningen vid Rue de Morny. Han kom, och ehuru Clarissa gjorde svaga bemödanden för att undvika honom, hände-det nästan alltid innan aftonen var förbi att han kunde begagna några minuter för att ostördt samtala med henne. De behöfva ej relateras, dessa korta förstulna samtal — några hastiga ord vid pianot, ett par yttrande i låg ton vid afskedet. Det låg kanhända ej mycket i dessa ord, de voro kanske endast fraser som begagnats mellan tusentals man och qvinnor, men de hade dock förmågan att förgifta Clarissas