Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 2

ÖD —h——— — — Naturligtvis var detta ett grannlaga sätt af mr Fairfax att göra dem en tjenst; hans tycke för omycket var blott en välvillig förevänning. Isvarföre skulle han vilja ha just detta smycke; han som, så att säga, kunde gå till knäna i diamanter om han behagade. Hon tog de tjugofyra punden — en engelsk tiopundsnot och det öfriga i nya glittrande Napoleondorer — samt började genast derefter fundera på om hon skulle kunna lemna Austin blott tjugo pund och använda återstoden för sina egna behofver. Barnen behöfde så många saker — framför allt skodon — och sjelf kunde hon väl behöfva en ny klädning. Ifall bon lemnade hela summan till Austin, skulle den naturligtvis försvinna som rök för vinden utsn att lemna något spår efter sig. George Fairfax stoppade således smycket i sin västficka och var högst belåten med det köp han gjort. Det gjorde honom ett nöje att ha erhållit något som han ej med de mest bevekande ord skulle kunnat vinna af Clarissa sjelf. Det vill säga ej för närvarande. Ty i framtiden skulle det nog komma honom till del. Hon älskade honom; öfvertygad derom trodde han att det öfriga blott berodde på tålamod och ihärdighet. — Och bon är värd att vinna, sade han för sig sjelf. Jin man kunde tjena längre än Jakob och dock finna sig tillräckligt belönad genom en sådan eröfring. Ilan uppehöll sig en timmas tid i Bessics salong, berättande henne dagens tilldragelser och lekande med de båda gossorne, hvilka ansågo honom såsom en välgörare, ur hvars händer ständigt strömmade leksaker och sötsaker Han väntade så länge han kunde utan fara för att låta egentliga motivet för sin väntan bli upptäckt, väntade : hopp att Clarissa skulle komma, och då hon ej syntes til samt Austin fortfarande var ute, önskade han Bessie farväl — Jag skall ej glömma smycket, sade han då han gick Austin kom in fem minuter derefter och Bessit räckte sin man tiopundsnoten samt de tolf blanka napo leordererna.