yttronden mr Austin funnet tid att rikta till henne under Bina korta besök vid Rue de Morny. Och sedan hon fun: nit så mycket nöje af hans samtal och tänkt så mycket mer på honom än hon skulle ha ansett det lämpligt för någon af sina egna skolflickor att tänka på en individ af det motsatta könet, var det hårdt att finna först och främst att den nedrige bedragaren hado en hustru, och för det andra att om han hyste någon otillåten böjelse var det Clarissa som var föremål för densamma. — Verkligen! utbrast hon med en min af yttersta förvåning. Ni tycktes stå i så högst vänskapligt förhållande till honom, att jag ej kunnat tro annat än att ni känt hvarandra förr, och att ni hade något motiv att dölja denna omständighet för pappa. Clarissa rodnado ännu djupare vid dessa ord och böjde hufvudet ner mot sin ritning. Det var en lycka att hon höll på med detta arbete, då miss Granger på detta sätt gick henne in på lifvet. — Han gifver lektioner, tror jag, eller hur? frågade Sophia. — Ja — jag — jag tror — jag har hört det. — Vet ni jag har fått i mitt hufvud att han kanske varit er ritläraro på Belsort. Clarissa skrattade högt då denna förmodan uttalades. Miss Grangers nyfikenhet roade henne något, ehuru farlig den var. — Åh bevars nej, han var visst icke vår ritlärare på Belforät, sade hon. Vi hade en liten gubbe från Schweiz — en gammal, gammal man, som ständigt snusade och talade om sitt land och Jean Jacques Rousseau. Han måtte visst ha kännt Reusseau, åtminstone föreföll han gammal nog till att ha gjort det. (Forts.)