Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 1

Familjen Lovel ). Roman af M. E. Braddon, förf. till ÅLady Audleys hemlighet m. fl. Naturligtvis icko. Mrs Lovel hade hört alldeles detsamma om ett litet ur som hennes man gifvit henno ett par dagar efter deras giftermål, men tagit ifrån henne sex vockor senare. Och uret hade aldrig kommit tillbaka. Hon drog en svag suck af undergifvenhet. Det kunde ej salla henne in att sätta sig emot hans önskan. — Vi skola aldrig kunna ha det bra, så länge du spelar kort, Austin, sade hon sorgset. — Min kära Bessie lilla, man kan vinna lika väl som förlora, Du förstår att då jag kommer i sällskaper har man vissa anspråk på mig, och jag måste ovilkorligen söka behaga de personer, hvilkas inflytande är värdt att ega. — Men jag kon ej inse att kortspel leder till tafvelbeställningar, Austin, lika litet som kapplöpningsvad eller biljardspel. Det tycks alltsammans sluta lika — att du förlorar penningar. Målaren sköt ifrån sig sin tallrik med en otålig åtbörd. Han åt sin frukost i atelieren, under det Bessie stod bredvid och passade upp honom. Han steg nu upp och började, sin vana likmätigt vid sådana tillfällen, gå fram och tillbaka i rummet. — Mitt kära barn, om du ej vill lemna mig smycket, så säg ifrån, men undfägna mig ej med några predikninsar. Du kan behålla det om du så vill, ehuru jag ej kan inse hvad du kan ha för nytta deraf. Det ir ej någonting som du kan bära på dig. — Visserligen icke hemma; och ut går jag då aldrig, 4) Forts. fr. N:o 300