Göteborgsposten – 27 december 1871, sida 2

ALA V ILS Den juvel som Clarissa gifvit Bessie Lovel var en värdefull skatt, hvars egande beredde den lilla hustrun stor glädje. Att smycket förr eller senare skulle affordras henne för att vandra sin väg till pantlåneinrättningen, derpå tviflade hon föga. Allt som hon och hennes man egt, hvilket varit värdt att ega, hade på det sattet försvunnit. Tiden skulle komma äfven för den af Clarissa skänkta dyrbarheten, det var tydligt. Hon visade den för sin man med en melankolisk aning och läste hans tankar, då han blott af gammal vana vägde den i handen spekulerande öfver hvad den kunde inbringa. Hon blef derföre ej öfverraskad då Austin en dag bragte ämnet å bane vid frukosten. Hon hade haft skatten eo hel månad i sin ego och var förvånad öfver att den ej långt förut blifvit henne affordrad. — Vet du, Bess, s:de Austin Lovel i bekymmerslös ton, jag hade en nedrig otur förliden afton hos madame Caballero. Jag blir vanligtvis tvungen utt spela ett eller annat parti åcarts der, som du vet. Man kan ej vägra i ett sådant hus. Emellertid förlorade jag och var nödsakad säga min motspelare att jag skulle skicka honom penningarne i dag. Han är en sådan man som det ej duger att narra i sådana fall, och du vet att umgänget i madame Caballeros hus är af allt för stort värde för att ej omsorgsfullt söka bibehållas. Jag har derföre tänkt, Bess, att om du ville låta mig få det der smycket min syster gaf dig, skulle jag kunna låna upp den erforderliga summan. Clary kan gifva dig en hel mängd dylika, äfven om detta skulle gå förloradt hvilket ej pons (Porta,