ma, eller hade hans hustru begärt vågon gunst af henne som fordrade personlig närvaro; det var alltid något som kallade henne dit. De voro mycket angenäma, dessa eftermiddagsstunder då atelieren var fri från främlingar och Clarissa satt i en länstol vid kaminen, under det George Fairfax och hennes bror samtalade. Austin var aldrig så underhållande som i sällskap med George; de båda männen passade för hvarandra, hade lefvat i samma kretsar och hade samma tycken. De samtalade om allt möjligt, behandlade alla ämnen helt lätt och med ett slags vältelighet som egde något fängslande för åhöraren. Det förekom henne som om hon knappt lefvat under den tråkiga mellantid som förflutit mellan de förtjusande dagarno på slottet Hale och dessa stunder af farligt nöje, det förekom henne som om hon varit liksom till hälften qväfd af den hvardaglighets-atmosfer hvari hon lefvat — nedtyngd af Daniel Grangers allvarliga sällskap. Dessa förstulna stunder i Austins atelior egde allt för mycket behag för henne och upprepade gånger sade hon för sig sjelf att hon ej skulle komma dit mera, och dock kom hon. Hon var så säker på sin egen hodor, så väl beskyddad af sin qvinnliga stolthet, att hon sökte öfvertyga sig sjelf, att det hvarkon kunde ligga någon synd eller någon fara i sökandet af denna omvexlig i lifvets enformighet. Och dock — en sådan inkonseqvens ligger det i den menskliga naturen — fanns det tillfällen då denna qvinna kastade sig på golfvet vid sitt barns bädd och bad Gud förlåta hennes synd. Austin var allt för bekymmerslös för att vara medveten om sin systers fara. George Fairfax hade under föregående vintern brukat tillbringa mången eftermiddag i hans atelier, och Austin misstänkte ej för ett ögonblick att Clarissas tillfälliga närvaro hade något att göra med hans täta besök under den vinter som nu var. Då de tre porträtterna voro fullbordade uttryckte mr Granger sin stora belåtenhet med dem och gaf Austin