blef hon för hvarje dag mer nyfiken och misstänksam; slutligen kunde hon ej uthärda deana pinsamma nyfikenket längre utan att söka medolsamhetens lättnad hvarföre hon var tvungen att inviga den skarpsinniga Warman i förtroendet. — Har mrs Granger varit ute igen denna eftermiddag, Warman? frågade hon en afton under det kammarjungfrun klädde henne i håret för middagen. — Ja, miss. Åkdonet kom hem just nyse. Jag hörde det. Mrs Granger for ut nistan straxt efter er. — Jog förvånar mig öfver att hon kan använda så mycken tid på besök, sade Sophia. — Ja, mise, det är besynnerligt, och så mycket underligare som det rästan alltid är samma ställe hon bosöker. Men jag förmodar att mrs Granger var nära bekant med mr och mrs Austin före sitt giftermål. — Mr och mrs Austin! Hvad menar ni, Warman? — Herre Gud, jag trodde naturligtvis att ni vissta hvart bon for. Det tycktes mig vara alldeles solklart, att ni skulle veta det. Jag fick höra det af Jarvis, som omtalade det under qvällsvarden. Jarvis äter vid vårt bord, som ni vet miss. Af hvad han sade kunde jag förstå att mrs Granger besöker Austina åtminstono tro gånger i veckan och sällan stannar der mindre än en timma. Sophia erfor en känsla af obehag som hon aldrig förr erfarit. Han hade således en hustru, denne intagande måloro med de blixtrando bruna ögonen — den ende man som väckt det svagaste intresse hos henne. Han var gift, och de obestämda drömmar i hvilka hon alltid lät hans bild insmyga sig skulle blifva alldeles till intet. Hon var outsägligt förargad på sig sjelf för sin ovärdiga svaghet. En målare — en person som tog betalning af hennes far! Han var en gift man — en låg bedragare som seglat under falsk flagg. Alla de behagliga komplimenter, all den fina uppmärksamhet som utöfvat ett sådant inflytande öfver hennes sinno, som verkligen