Göteborgsposten – 23 december 1871, sida 2

Visserligen kunde den af Henrik IV utfärdade, af Luvig XVIII återställda lagen icke anses bindande för dynastien Orlåana, men indirekte blef den likväl erkänd genom Ludvig Filips skänk. Om än den senara kunde åberopa sig på rättens bokstaf, så låg likväl i hans handlingssätt ett obehagligt drag af egoism. Redligare skulle det varit att förklara lagen helt enkelt icke vara bindande. Huru som helst: de stora godsen hade blifvit prinsarnes egendom och respekterades som sådan. Tillochmed under Februarirevolutionens stormar förblef orlansernas egendomsrätt oantastad. Den provisoriska regeringen ställde medelst dekret af d. 26 Febr. 1848 godsen under seqvester önda tills nationalförsamlingens afgörande och erkände derigenom medelbarligen egendomsrätten. Tron oss, vi äro ej några röfvare, kunde Narrast med skäl säga i sina kollegers namn till grefve Montalivet. Nationalförsamlingen bakräftade seqvestern d. 10 Okt. 1848 i ett lagsörsleg, som eftertryckligt betonade orlöensernas egondomsrätt. Enstämmigt antogs förslaget etter ett sörträlsligt tal af Berryor. I utskottet hade visserligen en deputerad talat för konfiskeringen — Jules Favre —; men denne ene afhöll sig från att rösta. För förslaget röstade prins Louis Napoleon. Nationalförsamlingen hade upphäft seqvestern å hertigens af Aumale och prinsens af Jöinville privata gods; prinspresidenten, som ville egendomens helgd, lät genom Fould föreslå borttagandet af seqvestern äfsen för de gods, som donerats 1830. Men då statsstrecket lyckats, bragte Louis Napoleon d. 3 Dec. 1851 på tal inom ministerrådet konfiskeringen af Orlansernas privategendom. Alla ministrarne uttalade sig häremot, och särskilt opponerade Morny sig häftigt, Napoleon teg och gaf sig mine af att ha uppgifvit saken, men snart spred sig ett rykte om den tillämnade konfiskeringen. Morny, Flahant och Fould besvuro Napoleon att afstå derifrån; den gamle bonapartisten Exelmaus reste sig — fastän han enl. läkarnes försäkran satte sitt lif på spel — upp från sjukbädden tör att afråda Napoleon. Han hörde på, teg och — d. 22 Jan. 1852 utkom konfiskeringsdekretet, hvilket förklarade IIenrik IV:s lag rättsgiltig vid tiden för Ludvig Filips donering, och anklagade denne för bedrägeri mot staten. Orlöanska familjen protesterade; Morny, Magne och Fould ingåfvo sina afskedsansökningar, fastän de sedan återtogo dem; tio medlemmar i det af Napoleon rörande saken inkallade birådet begärde äfven afsked; Dupin, president vid cassationsdomstolen, begärde jemväl i en häftig skrifvelse sitt afsked. Då domänförvaltningen d. 12 April 1852 bemäktigade sig godsen Nenilly och Monceau, klagade Ludvig Filips arfvingar vid Seinecivilrätten och fordrade erkännandet af sin egendomsrätt. Domstolen afgjorde till förmån för de klagande, anordnade om godsens utlemnande och ådömde Seineprefekten omkostnaderna för rättegången. Louis Napoleon vädjade ej till högre rätt. Men statsrådet förklarade domstolen inkompetent och häsde utslaget. Ett senare dekret från regeringen påböd godsens försäljning, och inkomsten derå användes till dotationer. Detta är en mörk punkt i Napoleon III:s regeringshandliogar, och det är obestridligt, att de orlkanaka prinsarnes egendomsrätt bör återställas för stadgandet af lagens helgd och häfd. Men det är oklokt af dem att i närvarande stund göra anspråk härpå, ty många ha genom statsstrecket förlorat allt sitt och skola äfven kunna väcka anspråk, — såframt det icke är sannt, hvad som uppgifves, noml. att prinsarne endast vilja ha sin egendomsrätt erkänd, för att derefter till Frankrikes förmån afstå från hvarje anspråk på ersättning. I Frankrike utvecklas stor verksam.e33 Fd danAA 11 PL —