Göteborgsposten – 22 december 1871, sida 2

Skulle stå öfvergiföven i sitt hem och hans husgudar vara Skingrade, George Fairfax tillslöt sina ögon för det låga och afskyvärda i ett sådant handlingssätt och sade blott envist till sig sjelf: Jag har svurit att vinna henne. Mr Granger helsade honom artigt nog och med den stereotypa hjortlighet som kan betyda något eller intet. Skulle mr Fairfax qvarstanna länge i Paris? Jo, han ämnade öfvervintra der. — Ty intet ställe kan dock förliknas vid Paris, sade han. Man ledsnar naturligtvis äfven vid Paris efter någon tid; men jag har fuanit att på andra ställnn har man alltid ledsamt. — En högst angenäm bal, den här, anmärkte mr Granger. Ni har dansat, förmodar jag? — Nej, svarado mr Fairfax småleende. Jag är nu godsegare och rangerad karl, som det brukar heta, och har lagt bort att dansa. XXXVIL. Miss Grangers porträtt var fullbordadt och arftagarens skred hastigt mot sin fullbordan till den unga moderns innerliga nöje. Ganska snart skulle nu Austin ej längre åtnjuta förmånen att hvarje dag komma till den rike engelsmannens hem vid Rue de Morny, ty Daniel Granger hade ej velat sitta för att få sitt eget porträtt måladt. Då Grangerska familjen blef liksom litet mer acklimatiserad, fann Clarissa sig ega mera tid att disponera ötver. Sophia hade fist sig vid ett litet kotteri engelska damer och gjorde sina egua visiter och hede sina särskilda intressen. Clarissas vänner utgjordes till största delen af franska damer, hvilka hon kännt i London eller hos hvilka hon af lady Laura blifvit introducerad. Mr Granger hade sitt eget kotteri och tillbragte sina eftermiddagar angenämt nog, drickande sodavatton och pra