tande politik med sina vänner på de mest respektabla kafser vid boulevarderna. Sålunda egande frihet att disponeca öfver sin tid, begaf sig Clarissa on dag, sedan lille Lovels porträtt blifvit fullbordadt, till Rue du Chevalier Bayard. Sedan hon en gång låtit sina domestiker följa sig dit, hyste hon inga: vidare betänkligheter. — De skola tro att jag far dit för att besöka en modesömmerska, sade hon för sig sjelf. Men hon visste ej huru skarpsinniga domestiker kunna vara. Innan hon varit tre gånger i sin brors bostad, hade John Thomas, betjenten, lyckats upptäcka hvilka som bebodde N:o 7 och fått reda på att mr Austin, målaren, var en af dem. — Ävem skulle ha trott att hon far och besöker den der Austin? sade John Thomas till kusken. Det är ju riktigt öfverraskande, eller hur? — Lifvet är fullt öfverraskningar, John Thomas, avarade kusken förnumstigt. Finnee det någon mrs Austin, vet ni det? — Ja, han är gift. Jag fick veta det af portvaktaren. Goorge Fairfax oah Clarissa träffades mycket ofta efter balen i engelska ambassadhotellet. Det träffade så in att de kände samma personer; mr Fairfax kände nemligen hvar och en som ver värd att känna i Paris, och han tycktes plötsligt ha fått smak för sällskapslifvot, ty han gick öfverallt der han kunde ha hopp om att träffa mrs Granger och sällan stannade han länge på något ställe om han ej fann henne der. Det fanns de som anmärkte denna omständighet och betydelsefullt höjde på axlarne. Torte.)