Göteborgsposten – 22 december 1871, sida 1

D 115 ——— — — — ——— en känsla af glädjo blandad med fruktan. Under alla hennes lifs förhållanden, äfven midtunder det oblandado nöje som sammanvaron med hennes barn skänkte henne, hade hon saknat förmåga att fullkomligt glömma denne man. Den enda röst som slagit an på hennes hjerta, det enda ansigte som stått för den unga flickans drömmar kom gång på gång tillbaka för hennes minne, mot hennes egon vilja. Midtunder nattens tystnad hade hon satt sig upp i sitt läger med ljudet af George Fairsoxs välbokanta röst i sitt öra; i mången dröm hade hon åter utfört scenen i fruktträdgården och hört bans förebrående röst, sett hans mörka, harmfulla ansigte. Hon hade gjort sina skyldigheter mot Daniel Granger; men hon hade ej glömt den man hon älskat och som älskat henne på sitt sätt, och ofta i sina böner hade hon bedt att hon aldrig mera måtte få se honom. Hennes böner hade ej blifvit hörda — kanhända att de ej gått så helt och hållet ur hjertat som böner böra göra för att följas af bönhörelse. Han var nu här, han vor här för att påminna henne om huru högt hon fordom älskat honom — för att göra hennes hjerna förvirrad af en mängd stridiga tankar. Han vände sig hastigt om och mötte hennes blick. Georgo Fairfax såg utomordentligt bra ut i sin svarta drägt. Skönheten är naturligtvis någonting ganska vanskligt, varo sig hos man eller qvinna; men don har icke desto mindre sitt behag, och hos den varelse som för andra och vida högre egenskaper är älskad blir detta behag tiodubbelt. Få äro kanhända de qvinnor som blifvit förälskade i en man på grund af hans vackra utseende ; en sålan svag, beundran öfrerlemna de åt det starkare könet; men sedan de af en eller annan obestämd anledning kommit att älska honom äro de ej likgiltiga för den dragningskraft som strålande ögon och en oklanderlig profil ega. Clarissa darrado något då hon räckte ut sin hand för ett omfattas af George Fairfaxs kraftfulla fingrar, hvilkas ugna tryckning tycktes säga: Ni vet att ni och jag äro