Göteborgsposten – 22 december 1871, sida 1

varje ord som der blef yttradt; det var den gamla historien om en mans sjelfviska brottsliga kärlek och en qvinnas eyndfalla svaghet. Han talade och Clarissa lyssnade, visserligen ej godvilligt, men med så svaga bemödenden till motstånd att de ej gjorde någon verkan. Ilon hörde honom. Aldrig mer kunde hon möta Daniel Graogers ärliga blick eåsom hon gjort — aldrig, så tycktes det henne, kunde hon förlora käuslan af sin synd. Han sade henne huru hon gjort hans lif olyckligt. Han skildrade hvad han kunde ha varit och hvad han nu var. Om hans lif nu vore ytterst olyckligt — och att döma af hans egna försäkringar måste det ha varit så — vore detta hennes fel. Han hade varit färdig att uppoffra allt för henne. Hon hade på ett lågt sätt gäckat honom. Hans förebråelser gjorde en ailt för pinsam verkan på henne; hon kunde ej besvara sin hemlighet längre. — Jag hade lofvat lady Laura Armstrong, sade hon — jag hade lofvat henne att ingen makt på jorden skulle kunna fresta mig att gilta mig mel er — om ni skulle begåra min Kand. — Ni hade lofvat! utropade han föraktligt. Lofvat den listiga pratmakerskan! Jag borde ha vetat att hon hade del i min olycka. Och ni ansåg ett löfte till henne mera heligt än trofasthet mot mig? Det var hårdt, Clarissa. — Ja, det var hårdt, svara le hon sakta. — Min Gud! utbrast han i det han betraktade henne med passionerad blick, och dock älskade ni mig hela tiden? — Af hela mitt hjert;, stammade hon och dolde derefter ansigtet i sina händer. Det tycktes som om denna bekänuelse blifvit liksom narrad ifrån henne. I nästa ögonblick hatade hen sig sjelf för att hon uttalat orden, och i det hon gjorde krattigt våld på sina känslor sade hon lugnt: — Och nu då ni vet huru svag jag var när jag Byxs