Göteborgsposten – 22 december 1871, sida 1

någonting mera för hvarandra än verlden förmodar. Hon kunde ej möta honom utan att med något svagt tecken förråda, att det å hennes sida hvarken fanns glömska eller likgiltighet med afseende på de förhållanden som rörde honom. Hennes kavaljer mumlade några artiga ord och smög sig bort, lemnande dem båda så onsamma som de kunde vara på en plats der gåsterna gingo omkring ofter behag. — Jag trodde att jag skulle möta er här i aftoa sade han. Jag kom hit i hopp att möta er. Hon hade ej någon erfarenhet af rerlden och förstod föga att parera sådana ord som dessa. Hennes lif hade varit fritt från allt slags koketteri, och hon saknade fullkomligt den lätthet att finna sig som kommer af lång öfning. — Har ni träffat min man? frågade hon enfaldigt nog i aitt bryderi. — Jag har ej kommit för att träffa mr Granger. Det var hoppet att finna er som förde mig hit. Jag är en lika stor dåre som jag var på Hale, ser ni, Clarisso. Det finnes dårskaper för hvilka en man ej kan bota sig. — Mr Fairfax! Hon såg upp på honom allvarligt, förebrående, med on så djup harm som hon kundo förmå sig att känna emot honom; men då deras ögon möttes var det någonting i hans — ett uttryck som allt för tydligt tillkännagaf passion och djerfhet — som kom henne att sänka ögonlocken och hon stod framför honom darrande som ett skrämdt barn. Och detta ögonblick var kanhända vändpunkten i Clarissas lif — det ögonblick då hon tog första steget på den orätta väg som skulle leda henne så långt bort från oskuldens och fridens helgade stigar. George Fairfax drog hennes hand under sin arm — hon hado hvarken styrka eller beslutsamhet att göra motstånd — och förde henne bort till den lugnaste vrån at pelargången — ett hörn som undanskymdes af orangeträd och var försedt med en bänk,