tionsbyrån), om hvilket gäller hvad som ofvan yttrats om Jafet, dock med undantag för den typografiska utstyrseln, hvilken är skäligen lofligt anspråkslös. Ar Grefven af Monte Christo att anse Som en af de mest fantastiska skapelser, hvilka någonsin framalstrats af en fransk romanförfottares penna så bar en annan fransman Jules Verne i sin Från jorden till månen (öfvers. på Osc. L. Lamms förlag), hvaraf 2:a delen nyss utkommit, åstadkommit ett arbete, som, oaktadt det barocka i sjelfva upprännniogen, ovilkorligen fängslar genom den gläsande stilen och det orubbliga allvar, hvarmed fört:e framlägger sina svindlande hypoteser. En skrift, som troligen gör anspråk på att få räknas till romanlitteraturen och hvilken förtjenar sitt särskilda kapitel, är en nyss utkommen bok med titel: llemlif på Landet. En hvardagaberättelse. Svenskt original!. Ja, nog är detta en hvardaglig berättelse, men en så trivialt hvardaglig som möjligt, och dertill i grund och botten så komisk att, om läsaren kan hålla sig ifrån att gäspa käkarne ur led under berättelsens gång, han måste skratta rätt godt åt den negation af all idealitet, som här möter honom i hvarje rad. Med en omständlighet och utförlighet, som vittnar om den voritabla blåstrumpan (ej den verkliga författarinnan) redogöres för tvenne manliga och tvenne qvinliga medlemmar af menniskoslägtet alltifrån deras barndom, tills de blifva kära i hvarandra, hvart par för sig förstås; och kärlekeförklaringen mellan det ena paret, Rudolf och Julie, är ett praktstycke i sin väg, hvars njutning vi ej kunna beröfva våra läsare: . Rudolf hade sökt sin syster, och då han ej funnit henne inne, tittat in i rummet bredvid, der han fick se Julies vackra ansigte liggande som en utsprucken ros på ett byende. Ilan blef stående och försjönk i betraktande. Visst kom han ihåg predikantens ord: Ästanna ej, utan fly, fly genast, men dessa ord förnummos så svagt öfver den vulkan, som länge dånat i hans inre, så att de hade ingen kraft att göra sig gällande. I stället att stanna på det afstånd han var, tycktes sjelfva jorden under hans fötter vara lös och rörlig, så att han oförmärkt mer och mer framskred tills han var nära (!) Nu skall jag fly, tänkte han, men i detsamma får han höra sitt namn så uttaladt från hennes läppar, och då kunde ej utbrottet längre hindras, fötterna fastnade der han stod, ögonen stirrade, och så snart ett ljud från honom kunde framstammas (!!), sade han darrande: hvilken annan min namne är det som får detta namn så angifvet af Edens blommor? Ingen annan?, blef svaret; ty äfven hennes slöja låg nu nedfallen, förkolnad; och i ett nu tystnade vulkanen i Rudolfs bröst, moln och töcken skivgrade sig, och det frambröt en stark, men mild, klar stråle att möta den blick, som nu obehindrad från Julies öga trängde till hjertats djup; och brodden, som grott i tvenne ömma hjertans goda jordmån, huru herrligt uppspirade den ej till en herrlig slingerväxt af de ljufvaste förhoppningar, oåtskiljeligt omslingrande tvenne älskande själar, och med detta saa doft af en ren kärlek, föga förnimbart för jordiska sinnen, men ieke dess mindre så löftesrikt för vandringen här på jorden! Hur högt den i en hast uppspirade mot himmelen, må vara osagdt, men till jorden måste de nedstiga, då nu Emelie oförmodadt inträdde. Visst studsade hon litet i början, men hemtade sig straxt och sade blott:j ejaså, håller ni nu riktigt på att ta afsked, — till resan, ämnade hon tillägga, men Rudolf vaknade ur sin hänryckning, for häftigt upp, utropande: nej, icke förr än en högre makt skiljer oss från hvarandra. Vet du Emelie, här är en engel, som vill ledsaga denna stoftmenniska genom hela lifvet och dela alla hennes öden. Vi ekulle tro, att detta är ett litterärt monstrum i den stora stilen. Efter en och annan dylik utsväfning i salig Riis manr, undfägnas man, som gagdt, med de trivialaste skildringar, såsom t. ex. huru den ene fästmannen märker sin fästmös — linne m. m. af det slaget. Vidare får man i det 13:dje kapitlet veta om de båda brudarne följande: Man borde kunna hoppas mycket af dem, ty de hade haft bvad många flickor sakna: mödrar, och till sist att de bli väl gifta och att de båda männen lägga bort titlarne och bli för öfrigt kontanta. Då vi tillägga, att förf. icke synes hafva funnit någon förläggare till sitt opus, utan blott en boktryckare, att boken räknar 192 sidor och kostar rdr 1: 75, tro vi oss hatva gjort tillräckligt, för att en hvar spekulant i den litterära julmarknaden skall välja annat än denna bok, hvars förf. borde Åtuktas med skorpioner för sin djerfhet att upträda offentligen med ett arbete, som till sådan grad saknar en genomgående högre tanke, som är så eländigt i språkets behandling och stundom så besatt i sina fantastiska utsväfningar. Handalonunn damen ttalo am