Hans omtalade artikel kan jag på det varmaste anbefalla mina svenska läsare till studium. Artikeln är ej allenast i stilistiskt hänseende ett förträffligt litet arbete, utan tillika ett godt ord, i sinom tid uttaladt. Men här möter oss åter historien med feverna. Hr Drachmann har rest oppositionens banr och följaktligen utslungas ögonblickligen anatemat emot honom. Det uppträder denna gång i form af en smygande perfiditet i Fedrelandet. Detta hör nu visserligen ej till sällsyntheterna inom pressen, olyckan är endast att det förekommer alltför ofta i Feedrelandet. Man torde erinra sig, att bladets värste medarbetare i detta hänseende, estetikern Clemens Petersen, måste försvinna till Amerika på grund af vissa, högst kompromettarande historier. Med detta försvinnande hoppades man, att Fedrelandets giftiga snokelement också var försvunnet. Men, tyvärr, der följde andra i hr Petersens totspår och namneligen en värdig efterföljare, som ofta går igen i bladets spalter under olika signaturer, och som man, oaktadt förklädnaden äfven denna gång, helt visst med rätta, tror sig igenkänna som hr Drachmanns angripare. Denne Clemens Petersens värdige efterföljare är hr Rudolf Schmidt, prof. Rasmus Nielsens trumpetare, grundtvigiansk filosof, en dansk Byron uti egen inbillning samt uppfinnare af den makalösa teorien om, att Danmark och han sjelf äro desigherade till att pånyttföda tiden och hela Europa. Hr Plovg har nu en gång den skötesynden att öppna sina spalter för alla möjliga litterära Iöonmordsförsök. Man har derföre allt skäl vänta, att hr Rudolf Schmidt, i trots af den allmänna ovilja, hans perfida angrepp på hr Drachmann framkallat, svart åter skall uppträda i Fedrelandet och jag finner mig derför föranlåten till att — som det boter på det officiella språket — att varna mot signaturerna Å, x och a Man kunde kanske tro, att de talade visdomens ord, under det att de i verkligheten endast äro förklädnader, hvarunder döljer sig hr Rudolf Schmidt i den högre perfiditeten och humbugen. Men å propos humbug. Innan jag slutar mitt bref, måste jag berätta en liten historia, som också innehåller en varning, denna gång till den musikälskande allmänheten i Göteborg. Denna kunde möjligtvis bli utsatt för samma öde, som i dessa dagar den köpenhamnska. Man har helt enkelt blifvit dragen vid näsan af en tyek äfventyrare. En ÅUIIofund Kammorsänger, hr Wieland har hos stadens notabiliteter presenterat eig med anmodan om att köpa biljetter — å 4 rdr sv. pr styck! — till en konsert, som han d. 8 d:s ämnade ge i Kasino tillsammans med fru Clara Schumann och en m:ll Bocatelli från Wien. Naturligtvis ville man gerna uppoffra 4 rdr för att få höra den berömda fru Schumann och hr Wieland omsatte derföre åtskilliga biljetter mot kontant betalning. Nu väntar och väntar man påkonserten. Men den, som icke kommer till stadon det är fru Schumann och hvad som inhiberas, det är hr Wielands konsert. Man har holt simpelt varit föremål för en af det slags ljerfva mystifikationer, för hvilka en hufvudstads invånare då och då äro utsatta. Om tiaulus Wieland således en vacker dag skulle lyka upp i Göteborg, ber jag er icke stå tillreds med de fyra riksdalerna fullt så beredvilligt som åtskilliga personer här i staden och bland dem deras vördnadsfulle Paul Pry.