kretsen, hkval at sig sjelf bevarat ett just ej så obetydligt porträttgalleri. Saken var den, att han dels ofta målade på spekulation dels ej så sällan kom att sjelf behålla de taflor, hvilka ursprungligen voro beställda hos honom. Han hade nemligen den ovanan att öka priset på dem; då han hade fullbordat ett porträtt och detta förekom honom ha blifvit mer än vanligt lyckadt, plägade han ej så sällan underrätta vederbörande beställare om att porträttet ej kunde lemnas till det ursprungligen bestämda priset, utan kostade ett eller två hundrade riksdaler mera. Men köparne funno ofta ej behag i denna prisförhöjning och läto derföre konstnären sjelt behålla sin tafla. Men Gertner kände historien om salig Ferdinand. Han visste, att man för hans porträtter skulle betala till och med mera än kan begärde om icke förr, så i alla fall efter hans död. Derför gömde han dem och det visar sig nu tydligt, att han ej missräknat sig då han spekulerat i köpenhamnarnes auktionsmani, ifråga om att ropa in taflor efter aflidna konstnärer. ltt mindre porträtt af Thorvaldsen som — så har man åtminstone berättat mig — på sin tid utbjöds till 400 rdr sv. betingade på auktionen ej mindre än 1120 rdr sv. Deremot såldes den bekanta taflan af den norske landskapsmålaren Dahl jemförelsevis billigt, nemligen för omkring 700 rdr sv. och tör två andra porträtt var priset ännu mera enormt billigt nemligen för dem af Oeblenschläger och af Michael Wiehe. Det första gick endast till 260 rdr sv. och det senare, som köptes af k. teaterdirektionen och nu finnes upphängdt i teaterns foyer, till 340 rdr. Öfverhufvud taget voro dock, som sagdt, priserna höga och jag öfverdrifver icke, då jag anslår totalinkomsten af denna auktion till 50å 60,000 rår sv. Men voro då taflorna ej värda denna summa. — Jo, naturligtvis, eftersom köparne voro danskar. Man talar alltid om norrmännens exklusiva sympati för allt, som är norskt. Jag tviflar alldeles icko på att denna sympati verkligen existerar, men då vi danskar göra oss lustiga öfver denna, göra vi oss icke på samma gång skyldiga till den gamla skötesynden att se grandet i vår broders, men ej bjelken i vårt eget öga? Jag vågar nemligen påstå, att äfven vi fått en rem af huden, att vi alldeles icke sakna benägenhet till att spela en smula kineser, när det blir frågan om erkännandet af att det äfven utom vårt lilla utstakade territorium kan finnas åtskilligt som förtjenar uppmärksamhet, att det derute i andra länder gå stora och starka strömningar och att man alldeles icke skulle förlora på genom att öppna slussarne för dem. Jag påstår vidare att vi hysa en fullkomligt norsk kärlek till våra egna, hemlandeproduktioner, d. v. s. då dessa hålla sig på den egna, en gång för alla utstakade vägen, rätta sig efter skolans lära och föreskrifter, jag påstår, alt man är mycket, helt säkert alltför mycket, benägen till att sticka under stolen med bristerna och sätta förtjensterna i briljant, bengalisk belysning, så fort frågan är om någonting, som äf specielt danskt. Och Gertoer var specielt dansk. Man har en anekdot om honom från den tiden, då ban målade kammarherre Berling. Kammarherren hade i trots af sin ansenliga förmögenbet ej någon synnerlig förkärlek för nya och eleganta kläder. Han vann derföre ingalunda nåd för Gertners ögon, då han infann sig vid första sittningen. Nej, min bäste kammarherre, utbrast målaren, det här går alldeles icke ihop, ni måste verkligen skaffa er en ny rock och en ny uniformskrsge! Nu målade Gertner, som vi alla veta, visserligen äfven ansigten, och han gjorde det understundom alldeles förträffligt, men hans specialitet var dock att måla kläde. Ställ en klädeshandlare framför hans taflor och han skall till punkt och pricka kunna säga er, af hvilken bonitet det målade tyget varit och hvad det kostat alnen. Det är alldeles samma fenomen, som går igen, då en skogvaktare med hänryckta blickar känner igen ända till den minsta atom af veden i Skovgaards bokträd eller när man med beundran ser det minsta stoftgrand porträtteradt i Vermehrens taflor, det är, i korthet sagdt, ett äkta danskt fenomen. En ung, begåfvad dansk författare, marinmålaren JIZolger Drachmann, har i sista häftet af Nyt dansk Maanadsskrift skrifvit en högst intressant artikel, hvari han vidare häfdat den bär antydda uppfattningen af den danska målarekonsten. Han utgår från den grundåskådningen, att då vi icke i det menskliga lifvet, historiens eller ögonblickets stora rörelser, finna ett kraftigt och fylligt uttryck genom vår bildande konst, då närma vi oss här liksom i vår litteratur det andliga interregnum, under hvilket talangen går i brödets sold och slår sig igenom på det, som är beqvämast. Och han polemiserar derefter godt och klart mot den menutiösa lusten till att porträttera naturen, utan att konstnärerna sjelfva träda fram i sina taflor, utan att de berätta något om sitt eget lif, sin egen uppfattning af tilldragelser på närmare eller fjärmare håll. Författaren till denna artikel är, som sagdt, en särdeles begåfvad ung marinmålare, som icke, eller åtminstone icke i lika hög grad som hans konstnärsbröder tillhör skolan här hemma. En stor del af sin utveckling har han hemtat utanför Danmark och han befinner sig för ögonblicket egentligen här endagt nå hesäk TI dat från 23 många af nånn —-— bJm FR —UeeI A ? MM S Ott Ke pss ROR Fr FR PR KM mm MH pm HH S