Köpenhamn har sedan mitt senaste bref skrefs fått ett mycket förändradt utseende. De hvita, i solskenet glittrande snödiamanterna ha smält bort, himlen hänger tung och tryckande öfver staden, skridskorna vid damernas muffar äro försvunna samtidigt med herrarnes pelsmössor och en af mina föz-beklädda vänner, som för att visa sin opposition mot det städade, öfverförfinade samhället, under hela vintern spatserat omkring i ett par långa stöflor, som nått honom till knäna, har nu ändtligen kommit i den belägenheten, att han verkligen kan ha ett mera reelt gagn af den betydliga summa, som han utgifvit för denna sotbeklädnad. Det är nemligen ett så miserabelt väglag på gatorna, att det borde sättas i Litanian. Måhända har detta väglag och den deraf uppkomna svårigheten att komma omkring och se på julutställningarne någon skuld i att äfven hufvudstadens invånare se förändrade ut, måhända kan det hos åtskilliga unga qvinliga skönheter, som hade förälskat sig i skridskoåknings-sporben, eller hos åtskilliga unga herrar, som funno det så angenämt att flanera omkring och betrakta dessa qvinliga skönheters eleganta vintertoiletter, måhända kan väglsget hos en och annan af dem ha framkallat missnöje och i följd deraf äfven ett mindre belåtet yttre. Men äfven förutsatt att så vore händelsen, så ha vi ju sedan hela den öfriga delen af befolkningen, på hvars ansigten kan läsas samma spända, oroande missbelåtenhet med tillvaron. Jag tror derföre icke, att det är den molnbetäckta himlen, den dimmiga luften och den oändliga smörjan på gatorna, som kan anses vara de egentligt verkande orsakerna till befolkningens påfallande dystra utseende. Jag tror ej heller, att man grubblar på prinsens af Wales sjukdom. Väl äro köpenhamnarne mycket lojala och visst hålla de ganska mycket af prinsessan Alexandra, men under den här månaden med dess korta dagar har man för mycket att tänka på för att prinsen af Wales skall kunna bli annat än ett nödfallskonversationsämne mellan talet om viderleken och den senaste teaterföreställningen. Ännu mindre kan jag tro, att det är Internationale, som oroar köpenhamnarne. Vissorligen har jag i sista numret af sällskapets organ sett att det ej är långt ifrån att hota hufvudstaden med ett blodoch branduppror liknande kommunens i Paris. Vidare hör jag ju huru socialisterna åvägabringa den ena striken efter den andra och huru de agitera och agitera för att vid de nya valen nästa sommar sätta sina kandidater in i riksdagen. Men köpenbamnarne känna sig nog sjelfva allt för väl för att tro på möjligheten af att hrr Brix och Poul Gennef skulle kunna Åplantera den röda fanan på Norrefcelled och ej förr än faran är öfverhängande, skola svårligen bekymmer i detta hänseende förmörka deras glädjes horisont. Nej, det är en mycket närmare punkt, hvarifrån bekymren komma; det är en mera hotande fara, som jagar på flykten det glada uttrycket i ögat och det väl tillspetsade leendet omkring munnen, Redan i morgon eller i dag, om en timme eller om en minut kan den hygglige och om sitt eget skinn alltid rådde hr Sörensen, se sig personligen angripen af en fiende, som, när allt kommer omkring, är ännu farligare än bärarne af den röda fanan. Denne flende är — kopporna. Ja, mina högstärade göteborgska läsare, om ni för ögonblicket skulle tänka på en utflykt till Köpenhamn, så uppskjut den, för allt i verlden uppskjut henne, min älskvärda läsarinna, ty för er måste ju kopporna vara den förfärligaste af alla sjukdomar. Och Köpenhamn är verkligen för närvarande bekajadt med dessa afskyvärda svarta koppor, kopphusen äro redan öfverfyllda och, hvad värre är, cpidemien är fortfarande i starkt tilltagande. Det är sorgliga utsigter för den glada jultiden, sorgliga för alla utom för — skolbarnen. De triumfera, ty i några skolor äro julferierna redan började på grund af epidemien och de öfriga små köpenhamnska verldsborgarne och verldsborgarinnorna hoppas att exemplet snart efterföljas öfverallt. Emellertid vojar man sig ötver farsoten på det ynkligaste i alla möjliga kaffeoch tåcirklar. Men jag som är en smula skeptisk ber allra sist att få yttra min innersta tanke om gaken samt i frågan, huruvida en köpenhamnsresa under förhanden varande omständigheter ändå icke skulle kunna gå för sig, och ber då att få svara: Jo, gudbevars, kom ni bara, man kan ha ackurat lika angenämt och roligt i Köpenhamn när kopporna äro här, som när dessa gunstbenäget ej göra oss den äran. Dessutom uppträder epidemien ej så elakartad som t. ex. i Berlin sistl. sommar. Förhållandet mellan insjuknade och döde är under alla omständigheter ej af någon särdeles betänklig karakter. Vi bry oss således ej längre om dessa svarta vidunder. Men då vi nu en gång kommit in på kapitlet om de döde så låt oss dröja hos dem ett ögonblick. Låt oss dröja vid en död och hans qvarlåtenskap. Jag menar vår aflidne porträttmålare prof. Gertner, som ju äfven har målat och följaktligen också är känd i Göteborg. Det konstälskande, konstbeskyddande och konstverksälskande Köpenhamn har i dessa dagar varit nå hanan mad anladningw af dan I .HUA Ui— AR