Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 2

vit honne, och hon tyckte sig berättigad att skilja sig vid den. Hon hade först lemnat den till en juvelerare i Palais Goyal, som i smycket infattat en lock af hennes mörkbruna hår med en valknut af briljanter och på baksidan graverat orden Från Clarissa. Mrs Lovel blef hänryckt af denna gåfsa och utbredde sig i tacksägelser deröfver. Hon hade under sitt lif fått så få presenter, och denna enda var värd tre gånger så mycket som alla de andra sammanlagda. Men Clarissa talade derom i den lättaste och bekymmerslösasto ton i verlden. — Jag rille gifva er ett litot minne af mig, sade hon, och jag trädde att ni skulle tycka om detta. Men nu måste jag säga er farväl, Bessie. Jag får ju kalla er Bessie, oller hur? Och kom ni alltid ihåg att kalla mig Clarissaa. Det gör mig ondt att nödgas brådska på det här sättet; men jag väntar mr Granger tidigt tillbaka hem, och jag vill vara hemma då han kommer. Farväl, kära svägerska! Hon kysste sin brors hustru, som blef helt rörd af hennes vänlighet, och kysste äfven sina två brorsöner af hvilka den ono fattade tag i hennes klädning och sade: — Ni gaf mig penningar till leksaker häromdagen, eller hur, tant Clarissa? — Jo, min lille vän. — Men jag flek ändock ej använda dem, Pappa sade att han skulle göra inköpen åt mig, och så kom han med den bär barnvagnen; men den kan ej ha kostat två napoleondorer. Den var så illa gjord, att den gick sönder första gåogen Arthur och jag ställde oss i den. — Ni skulle ej ha ställt er der, små barn. Den är ej gjord för att stå i. Jag skall föra med mig några leksaker åt er nästa gång jag kommer hit. De hade nu hunnit ut till trappan. Clarissa frigjorde sig från den lille gossen och gick skyndsamt utför den mörka trappan. — Blir det snart? frågade gossen öfver trappstaketet;