Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 1

— Det är visserligen ej angenämt att göra, sade han; men det har dock blifvit gjordt ofta nog. Och det är i alla händelser angenämare än att stanna qvar på ett ställe der man är skyldig penningar. — Naturligtvis skall jag göra allt hvad jag kan för att hjelpa dig, sade hans syster. Till julon har jag att lyfta hundratjugofem pund, och jag skall gifra dig de hundra. — Du är en rar flicka, Clary; men jag tycker att den der Granger kunde gifra dig mer nålpenningar. Fomhunåra pund om året är on lumpen summa för en man med så stora tillgångar som hans. — Det är mer än jag någonsin hoppats att få, och Daniel gifver pappa femhundra pund om året, Austin. — Hm! det gör tusen — ej mycket för en millionär. En vacker flicka som gifter sig med en man af hans skrot och korn borde få oinskränkt disponera öfver hans penningar, svarade brodern, — Jag tycker ej om att höra dig tala på detta sätt, Austin. Min man är mycket god mot mig. Jag fruktar att jag ej är hälften så tacksam som jag borde vara. — Tacksamhet! Tacksamhet af en Lovel om tjugo år mot en Granger om semtio! Min bästa Clary, det var ett mycket godt ekämt! Den mannen är bra nog — bättro än jag väntade att finna honom; men en sådan qvinna som du är ett pris, hvilket en man ej kan betala högt nog. Det var ej ofta de hade tillfälle till ett så långt samtal som detta, och Austin ver på intet sätt ledsen deröfver. Han var i stort behof af alla de penningar hans syster kunde gifva honom; men han ville ej ingå på förklaringar i afaoende på affärernas tillstånd. XXXIV, Clarissa glömde ej tillvaron af den stackars lilla hustrun vid Rue du Chevalier Bayard, och den första efjor