Göteborgsposten – 20 december 1871, sida 6

— Hvad det är skada att mr Tillitt ej har hans vältalighet! tänkte hon. — Jag skulle gerna vilja visa mr Austin barnet, Daniel, sade Clarissa till sin man under det miss Granger samtalade med Austin om de arbetande klassernas förbättring. Hvilken liten älsklig tafla det skulle bli! Mr Granger smålog med belåten min. Han, den kraftfulle mannen, var svag som den svagaste qvinna i allt hvad som rörde hans barn, — Ja, sade han med låtsad likgiltighet, lille Lovel skulle taga sig ganska bra ut på en tafla. Vi skola låta honom bli afmålad någon dag, om du så vill. Skicka efter honom, min vän. Hon förde genast handen till ringklockan. — Ja, sade hon, det skall bli den allra vackraste lilla tafla, och Austin skall måla den. Den familjera ton hvari hon uttalade namnet Austin, rätt och slätt, gjorde på mr Granger nästan samma verkan som en kanon, oväntadt affyrad alldeles bredvid honom, skulle ha gjort. Han betraktade sin hustru med en min af allvarligt missnöje. — Mr Austin kan måla don någon dag, om du så önskar, sade han. Mrs Granger blef blossande röd, i det hon åter erinrade sig att denne bror som hon så innerligt älskade blott var en främmande porträttmålare, hvilken det tillhörde att behandla med den mest formliga artighet. Hon hatade bedrägeri och som hon hyste stort förtroende till sin mans ädelmod, kände hon sig verkligen starkt frestad att genast göra ett slut på all denna förställning och säga honom hvem hans gäst var; men fruktan för broderns harm hejdade henne. Hon hade ej rättighet att förråda honom ; hon måste vänta på hans tillstånd att yppa hemligheten. — Äfven Sophia synes tycka om honom, tänkte hom och jag tror ej att Daniel skulle kunna underlåta att göra detsam ma, trots allt hvad peppa kan ha sagt till hans nackdel,