Grangers hustru skulle förse sin bror med penningar 4 framtiden. Åustin Lorel hade från sin tidigaste ungdom egt en märkvärdig förmåga att förstöra penningar och åsamka sig skulder, ej vanliga skulder som i värsta fall kuona leda till bankrutt, utan af mera farlig karakter, skuldförbindelser som kunna medföra fara för vanära. Skulder ådragna genom vad vid kapplöpningar, spelskulder, obehagliga rererstransaktioner m. m. hade utgjort en del af de svårigheter som satt en gräns för Austin Lovels militära bana, och slutligen hade det tillkommit något — något som var till fullo kändt endast af få — hvilket gjort omedelbart inlemnande af hans afskedsansökan till en nödvändighet. Han tilläts att taga afsked, och det var en stor eftergift, eade hans vänner. Om hans öfverste ej varit en godhjertad karl, skulle han knappast ha sluppit undan för så billigt pris. — Jag undrar huru den der Granger skulle behandla mig om han vissto hvem jag vore? tänkte han. Han skulle sannolikt till en början jaga mig på porten i stället för att bjuda mig på:frukost. ; Oaktadt denna öfvertygelse satte mr Austin sig ner att dela salt och bröd med sin svåger, åt en kotlett å la Haintenon och drack en half butelj elaret med den mest obesvärade min och vid det glädtigaste lynne. Han fann till och med ett visst nöje af att tänka sig vara gynnad af den man som ej ett ögonblick skulle ha tålt hans sällskap, om han vetat hvem han vore. Mies Granger gjorde målaren några frågor rörande tillståndet bland de fattiga i Paris, hvarefter mr Austin framställde åtskilliga intressanta phaser af lifvet bland de lägre klasserna, lånade ur en roman som nyligen väckt förtjusning bland Frankrikes romanläsande allmänhet, men så skickligt tillämpado på verkligheten, att miss Granger blef öfvertygad om att den underhållande målaren måste tillbringa en god del af sin tid med att besöka de fattigas boningar