Göteborgsposten – 20 december 1871, sida 5

beställning då ambassadören deremot ej hade någon sådan afsigt. — Jag akulle önska att ni målade min hustrus porträtt — och — och — min dotters, sade mr Granger i det han först efteråt kom att tänka på Sophia. Höfligheten mot hans dotter fordrade att han äfvon läte måla hennes porträtt, tänkte hao. Mr Austin bugade sig. — Jag skall bli mycket lycklig, sade han. Clarissas ögon strålade af förnöjelse. Sophia Granger såg hennes belåtna min och tänkte: — Oh, huru fåfänga äro ej dessa förderfveta barn! Men hon gjorde ingen invänning mot att få sitt eget porträtt måladt. — När skola vi börja? frågade mr Granger. — Min tid är helt och hållet till er disposition. — I sådant fall kan början ske när som helst, ju förr desto bättre. Min hustru kan ej komma till er atelier — det finnes allt för många som göra anspråk på hennes tid — men det förorsakar ej något hinder, förmodar jag? — Ej det ringaste. Jag kan måla mrs Granger i hennes egna rum lika väl som i mina, blott belysningen är passande, — Ett af våra rum har fönstren åt norr, svarade mr Granger, och dessa fönster äro mycket stora, större än jag tycker om. All den tidsförlust ni kan göra genom att infinna er hos mrs Granger skall naturligtvis inberiknas i priset för era taflor. — Jag har endast ett pris på mina porträtter, ararade mr Austin med en högdragenhet som förvånade hans gynnare. Jag tager femtio guindger för ett dylikt porträtt — antiogen det målas åt en hertig eller kryddkrämare, vid Rue S:t Honorå. — Jag skall gifva er hundra guinser för hvartdera sf porträtterna, om de bli lyckade, sade mr Granger. Om