Göteborgsposten – 20 december 1871, sida 2

IIvarjehanda. En skräclscen från hafvet. Under den senaste förfärliga snöstormen kantrade utanför Hallenäs by å östra kusten af Öland skeppet Oscar från Åland, fördt af kapt. Lignell. Med detta skeppsbrott äro särdeles bjertslitande omständigheter förbundna, efter hvad nedanstående, ur tidn. Kalmar hemtade berättelse gifver vid handen: Dagen efter kantringen rodde en med tvenne personer. bemannad fiskebåt ut till olycksstället, då de funno fartyget stående med bogsprötet i botten samt akterskeppet öfver vattenytan. På denna af sjön ständigt öfverspolade del af fartyget sågo de en man sittande sastsrusen, utom hvad beträffar venstra armen, med hvilken han vinkade efter hjelp. Den bräckliga farkosten kunde dock omöjligen nalkas det af rasande bränningar och vilda brottsjöar omgifna skeppsvraket, utan nödgades, efter det alla möjliga försök att nalkas för att rädda den nödställde misslyckats, vända tillbaka till land. Då den å vraket fastfrusne arme såg båten aflägsna sig, upphäfde han ett nästan vilddjurslikt tjut af förtviflan, så förfärligt, att de vid snarlika scener temligen härdade öboerna säga sig aldrig kunna glömma det. Den hemska men tyvärr alltför sanna Vintersagan är tragisk nog, äfven om vi ej tillägga följande, hvilket verkligen låter likt en saga: Det berättas, att de lyckligt räddade befälhafvarne och besättningarne på de å samma kust nyss samtidigt med skeppets kantring strandade Sädesärlan och Trefanten, churu landsmän med nämnde skepps ombordvarande, från stranden helt kallt bevittnat den olycka, som drabbat landsmännen, och i stället att med sina barkasser och sina friska män göra det ringaste för att bistå de nödställde, öfverläto ett försök i denna riktning åt ett nötskal, en usel fiskebåt, bemannad med två fiskare, hvilka saknade alla medel att bringa den minsta bjelp åt offren för de upproriska elementen. På tredje dagen lugnade sig storm och haf. Då kom bergningsångaren Neptun. Och då fann man den nödstätlde sjömannen, men stel och död. Bredvid honom fann man ännu ett lik — liket af en ung man, hvilken, att döma af hans halfnakna tillstånd, säkerligen haft, som det kallas, vakt till kojs och som vid olyckskatastrofen störtat från sitt läger och klängt sig fast strax bredvid sin olyckskamrat, men hastigare än denne dukat under för den skarpa kölden och de isiga vågorna. Hvad Oscars öfriga besättning angår är ingenting kändt. Dess öde kan man blott alltför säkert ana.