UUTLUYUVLG0 FTCHf812 — sannolikt skyndsamt göra ifrän sig arbetet med de begrafna skatterna både i Pompåji och Rom samt blotta de åldriga gömmorna för tillochmed den sista koppardenarien och det sista tårkärlet, innan Italiens lärda fått tid att skrifva sin första afhandling öfver de återfunna antiqviteterna. Utan önskan att uppmuntra en sådan oromantisk brådska, invaggar man sig dock — eftersom lifvet är så kort — gerna i den förboppningen att den nya italienska regeringen måtte med allvar taga saken om hand och verlden snart få njuta resultaterna deraf. Lärdom och smak har Italien alltid haft, energi har hittills fattats; med alla dessa egenskaper förenade skall det visa sig vara af alla nationer den som är mest passande att taga itu med de lockande herrligheter, hvilka händelsernas gång anförtrott i dess värd. IIVar och en som varit vittne till öppnandet af ett nyss förut uppgräfdt bus i Pompeji kan göra sig en föreställning om den längtansfufla itver, hvarmed älskare af antiqviteter skola bevittna början af de tillämnade operationerna, såvida de verkligen komma att företagas i lämplig skala. Y Men i huru hög grad skall afledandet af Tiberns vatten antagligen belöna förslagsställarnes vetgirigbet? Det är on fråga hvarpå svaret endast kan afgifvas gissningsvis, ehuru det finnes anledning nog till att hysa tillochmed lysande förhoppningar. Man måste erkinna att det ligger rätt mycken öfverdrift i det gängse talet om den nuvarande jordytans stora höjd öfver bäddarne för gamla romerska ruiner med deras förråd af dyrbarheter, livilka torde kunna antagas vara begrafna under dem; och detta isynnerhet med fästadt afseende på Tibern. Den äsigt tycks vara gällande att gyttjan i floden har ett ofantligt djup, och att ju längre man kan tränga sig ner deri desto större utsigt bar man att hitta på någon dyrbar ådra af antika statyer, smycken eller andra reliker. Men för dessa antaganden finnes en tydlig och nära till hands liggande gräns. IIvilka förändringar i markens nivå som än torde ha skett i vissa delar af Rom, vare sig genom jordytans gradvisa böjning eller genom jordbäfningar, så är det dock ganska säkert att Medelhafveta yta fortfarande är vid samma höjd som under den klassiska tiden. Nu är Tiberns yta vid Rom jemnt tretiotre fot öfver Medelhafsytan; sådant var åtminstone resultatet af sir George Shuckburghis under sista århundradet verkställda mätning, hvilken man alltsedan allmänt ansett för tillförlitlig. Att Tiberns nivå är något högre nu än i gamla tider vota vi, emedan den vid ringa vattenhöjd till hälften betäcker den båge hvarigenom : Cloaca Måxima utmynnar; men det måste vara ganska obetydligt, ty floden är på sina ställen omkring tjugo fot djup och dess botten följaktligen ganska litet höjd öfver bafsytan. Det är derföre svårt att tro på någon betydligare hopning af dy i floden. Den snabba strömmen måste ständigt år etter år ba fört bort den dyn som velat samla sig, och sannolikt lemnat alla de fasta föremål som kunnat bli ditkastado så lätt åtkomliga, att man genom undersökningar från vattenytan — under loppet af fjortonhundra är efter ödeläggelsens början — skulle utan stora svårigheter kunnat återfiuna dom. För ötrigt, ehuru Roms ödeläggelse varit ett favoritema för poeter och historieskrifvare, är det ej lätt att bestämma någon tidpunkt, på hvilken en sådan ödeläggelse verkligen egt rum under omständigheter som skulle göra det sannolikt, attien mängd af bytet kastats i floden. Genserik, vandalen, kom visserligen sjöledes och hade till. sin disposition en flotta på Tiern, dit ban, efter hvad historieskrifvarne berätta oss, omsorgsfullt lät föra ombord alla de artiklar, hvilka han ansåg värda att medtagas. Bland dessa voro vissa dyrbarheter, hvilka mer än några andra väckt nyfikenhet i nyare tider, nemligen de som af Titus borttördes från Jerusalem och placerades i Rom. Hvem, frågar någon af våra samtida, kan säga att ej Tibern ännu torde gömma den sjugrenade ljusastaken från templet i Jerusalem? Vi frukta att man med temlig visshet kan förutsäga, att den aldrig skall bli funnen der. Dess historia är liksom historien om de densamma åtföljande vaser och andra dyrbarheter en gåta från början till slut. Som bekant är antages denna ljusstake vara framställd på Titi triumfbåge; men nutidens skeptici ba satt detta i tvifvelsmål bland annat på den grund, att på foten af den skulpterade Jusstaken äro sjövidunder, örnar och andra djur placerade, alldeles icke i öfverensstämmelse med den stränga tempeldyrkan af den ende Guden. Men huru dermed än må förhålla sig, så är det säkra att Genserik tog med sig de plundrade skatterna från Jerusalem. ty Procopius beskrifver en del af dem såsom prydande nämnde suveräns palats i Carcassonne i södra Frankrike. Andra delar af helgedomsbytet qvarlemnades af samme monark i Carthago hvarest Belisarius ett århundrade senare fann dem och förde dem med sitt vandaliska byte i triumf till Konstantinopel. Traditionen berättar att en vördnadsvärd jude, som egde inflytande i Justiniani palats, öfvertalade kejsaren att ännu en gång flytta dem och sända dem tillbaka till den heliga plats, hvarifrån de ursprungligen blifvit tagna af Titus. Hebreerraceng vaksamma ögon hade tydligen haft sigte på dem i femhundra år. Men vid denna tidpunkt, säger Gregorius, den tyske skildraren af medeltidens Rom, förlora vi dem helt och hållet ur gigte. Om de verkligen kommit tillbaka till Jerusalem, måste de ha blifvit saracenernas byte och bortförts till någon gömma i dep gränslösa östern för att sannolikt förstöras såsom afgudabilder. En annan tradition återigen förklarar att den stora kyrkan i vestern hade i förvar ej endast den sjuarmade Jjusstaken, utan äfven Arons staf och prosterliga drägt, den gyllene urnan som innehöll manna och åtskilliga andra kuriositster dessutom — endast ett djerft försök, utan tvifvel, att inverka på romerska kristnas och ännu mera pilgrimers låttrogenhet i de tiderna.