Göteborgsposten – 15 december 1871, sida 2

Paris, och vi äro för vår trofnad der ej i minsta mån beroende uf våra engelska vänner. Om du är obenägen för att åtfölja oss och hellre vill stanna på Arden — — Oh, pappa! utropade Sophia, säg ej så; låt mig ej tro att jag blifvit fullkomligt likgiltig för dig. — Du bar ej blifvit likgiltig för mig, men jag vill ej taga dig hemifrån mot din önskan. — Min önskan är att få vara öfver allt med dig, pappa; öfver allt — äfven om jag skulle finna mig vara en börda. Så läoge jeg tillåtes vara hos dig, pappa, kan jag uthärda förodmjukelsen af en sådan känsla. Mr Granger drog en djup suck och önskade, kanske för första gången i sitt lif, att hans enda dotter skulle bli förälskad i någon lycklig ung man och vilja gifta sig med honom, Der var ju Tillott. Hvarföre skulle hon ej vilja gifta sig med Tillott? Han, Daniel Granger, skulle gifcra sin dotter en vacker hemgift; och de kunde lefra ett exemplariskt och gagnoligt lif tillsammans. Under den tid som förflöt mellan detta samtal och afresan från Arden bjöd mr Granger flera gånger mr Tillott på middag och gaf med orolig uppmärksamhet akt på honom under hans samtal med Sophia. Men ehuru adjunkten synbarligen var angelägen att behaga den unga dumen, visade damen sjelf ingen svaghet. Mr Granger suckade och sade till sig sjelf, att hoppets lampa brann svagt på det Aållet. Vid en af de förnämsta gatorna i den fashionabla Fanbourg S:t Honor hade mr Granger hyrt en våning i som anstod en engelsk godsegare med ofantlig förmögenhet. Den bestod af tio rum utom dem som innehades af den unge arftagaren, Bom om morgnuerne fick hemta frisk luft i Tuilerieträdgården och om aftnarne gjorde turer till Boulognerskogen, allt under den ömmaste mors vaksamhet och ledning. Öfversköterskan som förr tjenat hos mer fashionabla matmödrar, hvilka satt vården om sina barn först i andra rummet och hvad societetslifvet fordrade af dem i första, sade att mrs Granger var så Åorolig. En