Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 2

———.—— hustru, och dertill just den ende man på hvilken han mer äv en gang tänkt med allt annat än angenäma känslor. Han afvaktade en förklaring, dock utan att visa något tecken till öfverraskning. Saken kunde vara enkel och vaturlig nog, sade han för sig sjelf. — Har ni varit inne? frågade han. Jag har varit ute hela förmiddagen. — Nej; jag var på väg fram då jag träffade på mrs Granger sittande på den der romantiska platsen. Jag insåg att jag var något tidigt ute för ett förmiddagsbosök, äfven på landet, och ströfvade derföre omkring i parken för att fördrifva en stund. — Jag visste ej att ni var i Yorkshire, sade mr Granger, i ej särdeles hjertlig ton. Ni rvistag på slottet Hale, förmodar jag? — Nej, lady Laura är borta som ni ret. — Ah, — naturligtvis; jag glömdo mig, — Jag tillbringar några dagar hos en vän i Holborough. Före veckans utgång afreser jag till Tyskland. Mr Granger blef ej ledsen öfver att höra detta. Han var ej asartsjuk på George Fairfax. Om någon framkastat möjligheten af att han kunde hysa en sådan känsla, skulle denne ha fått erfara hela styrkan af Daniel Graugers vrede; men George Fairfax var dock den man som han trodde ha varit föremål för ett litet tycke från hans hustrus sida, innan han gifte sig med henne. Han var ej fallen för att bli svartsjuk för småsaker, och efter burnets födelse hade hos honom alstrats en känsla af fullkomlig trygghet i afseende på hans hustrus tillgifvenhet. Det förekom honom nästan som om han nu mera ej hade någontiog på jorden att önska. Men George Fairfaxes närvaro förorsakade honom icke desto mindre litet bryderi, Holborough var en småstad, och han började genast fundera på hvem mr Fairfaxs vän kunde vara. Ingen garnison låg der förlagd, och de unga minnen i staden bestodo till största delen af handlande och handtverkare — fom eller sex jurister och läkare, ett nar unga prester,