Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 1

— — LL ha velat uppoffra, hvad han skulle ha velat våga för att få kalla denna qvinna sin egen. — Det är någonting som ni har svårt för att komma fram med, sade Clarissa med stigande oro. Jag besvär er, säg mig sanningen! — Ja, det är någonting som jag har svårt för att komma fram med, svarade han obestämdt, och sedan han med en ansträngning förjagat sina vilda grubblerier rörande hvad han ville eller icke ville göra för att vinna Daniel Grangers hustru, fortfor han i en annan ton: Sanna förhållandet är, min bästa mrs Granger, att jag var i Paris förliden vinter och hade tillfälle att iakttaga det lefnadssätt er bror förde; jag kan verkligen ej säga att jag fann det tillfredsställande. Ni har skickat honom mycket penningar sedan jag såg er sist, förmodar jag? Var god märk väl, att det är ej af näsvis nyflkenhet jag framställer denna fråga utan endast emedan jag önskar vara nyttig för er om jag kan. — Jag är öfvertygad derom. Ja, jeg har skickat honom så mycket jog kunnat undvara — omkring fyrahundra pund — sedan förliden Juni, och han har varit mycket tacksam, min stackars bror! Han borde veta att jag gerna vill gifva honom allt hvad jag eger. Jag skulle naturligtvis kunna skicka honom mycket mera, om jag ville bedja min man om penningar. — Det är klokare att anlitå era egna tillgångar. Och jag tviflar på att innehafvandet af en stor penningesumma skulle vara till, verkligt gagn för er bror. Ni har bedt mig att vara uppriktig och jag skall lyda er, äfven om jag befarar att göra er ledsen. Det ligger ett slags konstitutionel svaghet i er brors natur. Han är en man öppen för hvarje inflytande och ej alltid ledd af de bästa inflytanden. Jag såg honom ofta då jag sista gången var i Paris, och för det mesta var han i sällskap med personer som ville ha honom med för hans qvickhets och liflighets skull, men som skulle vända honom ryggen så fort han ej längre