Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 1

Hon blef mycket blek vid åsynen af honom, och då hon försökte tala ville orden knappt komma fram; blott hennes läppar rördes. — Jag hoppas att jag ej skrämde er allt för mycket genom mitt plötsliga uppträdande, sade han. Jag tyckte att jag hörde er röst nyss och gick derföre hit för att få träffa er. Hvilken förtjusande plats detta är! Hon hade nu återvunnit sin sjelfbeherrskning och kunde svara honom i fullkomligt lugn ton. — Ja, den är mycket vacker. Det var Austins favoritplats. Jag har åtminstone ett dussin skizzer som han gjort öfver detta ställe. Men jag visste ej att ni var i Yorkshire, wr Fairfax. Hon undrade om han vistades på Hale, och det föll henne in att en återförening hade egt rum mellan honom och lady Geraldine. — Jag har ej varit länge i Yorkshire. Jag är blott här en passant. Min enda ursäkt för att jag nalkas er ligger deri att jag kommit för att tala med er om er bror. — Om Austin! utropade Clarissa med ett uttryck af oro. Det står ej rätt till — han är frisk, hoppas jag? — Blif ej orolig. Ja, han mår temligen väl, tror jag, och det är ingenting — ingenting som behöfver förorsaka er någon oro, åtminstone för närvarande. Jag reser till Paris, och jag trodde att ni skulle önska att skicka någon helsning med. — Ni är mycket god som tänker härpå; ja, jag vill gerna skicka ett bud till honom. Han är ingen ifrig korrespondent och understundom är jag verkligen orolig för honom. Hvad ni nyss sade tycktes innebära, att ej allt stod rätt till. Var uppriktig, mr Fairfax. Han svarade henne ej genast, ty han stod försjunken i betraktande af hennes sköna ansigte med en tillbakahållen passion som var djupare och mer verklig än någon som han under sin lefnad haft. Hans tankar vandrade bort från Austin Lovel. Han tänkte på hvad han skulle