Göteborgsposten – 13 december 1871, sida 5

Österrikes premierministrar. Genon Auersperger-kabinetiets bildande har antalet af de Österrikiska statsministrar, som efter furst Metternichbes resignerande i Mars 1848 blifvit utnämnda okats till jemnt hundratio. Som regel tycks mar kunna antaga att de österrikiska ministrarne få njuta långt lif och god helsa, ty bland ofvan uppgiina ganska respektabla antal har dödligheten varit inskränkt till en om året — sålunda tjugotre under hela tiden, och blott två, furst Schwärzenberg och hr Beche, ha dött medan de beklädt sin post. De andra åttiosju äro berättigade till statspensioner, varierande mellan 4000 och 10,000 sloriner, och således förorsakande ett ansenligt item i den årliga budgeten, isynnerhet om dessa pensioner betraktas i sammanhang med dem som betalas till ur tjenstyring varande generaler, sådana kejsardömet har nära nog en hel armå att skryta af. Lyckligtvis för den betungade statskassan ha två ex-ministrar af de åttiosju, nemligen hrr Giskra och Widmann, ädelmodigt afstått från sina anspråk på pensioner och derigenom inskränkt antalet verkliga pensionstagare till ättiofem. De före revolutionen varande statsmännen äro lyckligtvis — ur finansiel synpunkt — döda, med undantag af baron Pillersdorf, som är den ende qvarlefvande af dem som 1848 beklädde minsterembeten. Svarta kabinettet. Un pamflett, forfattad af hr Emile Lambry, tjensteman vid franska postverket, har nyligen utkommit i Paris och meddelar några rätt egendomliga detaljer rörande Svarla kabinettet såsom man i Frankrike benämner postafdelningen för öppnande af bref från misstänkta personer. Afven under Carl X:s och Ludvig Filips regeringar blefvo bref öppnade, men i andra kejsardömets tid erhöll Svarta kabinettet en förut cj anad vigt. Den skamliga befattningen såsom bretöppnare innehades af en person vid namn Simonel, hvilken, att döma af hr Lambrys beskrifning, tycks ha varit särdeles lämplig för den post han beklädde. I början qvarhöll Simonel ej andra bref än sådana som stodo uppgifna på en lista, hvilken sändes till honom från Polisprefekturen. Dessa bref lades i en påse och skickades till prefekturen, der de öppnades och lästes. Denna åtgärd var ej olaglig, alldenstund polisprefekten hade och fortfarande har laglig rätt att öppna hvilka bref han anser lämpligt att öppna. Men hr Simonel hade ej varit länge i tjenst förrän han tilläts att gå ännu ctt steg längre samt öppna och läsa bref på egen hand, efter hvad det vill synas, dock mot vilkor att han gjorde det så skickligt att de, till hvilka brefven voro adresserade, ej kunde märka att de varit öppnade. Simonel gick till väga på följande sätt: Då ett misstänkt bref föll i hans händer, införde han spetsen af en mycket tunn knif, irskildt förfärdigad för detta ändamål, under sigillet samt lyckades medelst en jemn tryckning och tack vare den skicklighet han genom lång öfning törvärfvat att borttaga sigillet helt, utan att kuvertet sönderslets. Sedan bretvet blitvit läst och i nödfall kopieradt, värmde Simonel sigillets botten så mycket som fordrades för att lacket åter skulle håfta tag vid papperet. Genom detta förfaringssätt kunde han trotsa upptäckt. Då brefven voro förseglade med gummi eller munlack, var det ännu lättare att öppna dem; några droppar hett vatten voro i sådant fall allt hvad som dertill erfordrades. Utländska brespåsar som passerade.cenemuhe SahRUSC oj —6, get dig on samling af alla utländska statssigiller. Ilan hade äfren försett sig med ett förråd af de olika slags utländska snören som användas till brefpåsar. Men det var endast undantagevis som han gick så långt, att han afskar det snöre, hvarmed en brefpåse från utlandet var hopbunden, ty vanligtvis lyckades han sträcka snöret tillräckligt för att kunna öppna brefpäsen och taga ut innehållet. Inga bref voro säkra för hans granskande blickar, och till och med hr Rothschilds finansiella korrespondens lästes af den oförtrutne chefen för Svarta kabinettet, som jemväl brukade öppna alla de bref kejsarinnan skret till sina vänner och framlägga dem för hennes kejserlige man. För ett par år sedan blef hr Vandal, den siste generaldirektören för franska postverket under kejsardömet, i lagstiftande församlingen interpellerad rörande tillvaron af ÅSvarta kabinettet, vid hvilket tillfälle han harmfullt förnekade att någon afdelninng för öppnande af bref existerade i posthotellet. Fem deputerade utsägos på hr Vandals begäran till att personligen inspektera posthuset och förvissa sig om riktigheten af hans uppgift. Då de kommo för att verkställa inspektionen, lät hr Vandal naturligtvis sig angeläget vara att visa dem alla postafdelningarne utom Svarta kabinettet. Hr Lambry föråkrar att öppnandet af bref i Paris upphörde med andra kejsardömet — en uppgift som måhända är riktig, men som också lika väl kan vara salsk.