Denna desinition elår dock endast in på de otaliga Bevzertningerne i Frederiksbergs alle, der det verkligen finnes sångerskor om icke i hvar källare, ty sådane finnas der icke, så åtminstone i hvar särskild lokal. Till dessa dristar jag mig likväl ej föra eder. Nej, vi må hålla oss inom sjelfva staden och gå antingen till Valhalla, Schweizerpaviljongen eller Tivolis nya paviljong. Dessa äro för ögonblicket våra mest fashionabla etablissementer af detta slag. För någon tid sedan hade Vallhalla en konkurrent i lympen?, men det visade sig snart att köpenhamnarne äfven i detta hänseende bevarade sina bekanta patriotiska sympatier: man gick till det gamla nordiska gudahemmet och lät den grekiska tempelsalen stå tom. Värden i Olympen måste böja sig för den moderna smaken, uppoffra antiken och inrätta sitt etablissement till det nuvarande Theåtre Varicts. Det är ett mellanting af teater och cafå chantant. Publiken sitter omkring emåbord, njuter sitt te och sitt Smörrebröd, dricker sitt öl eller sin toddy, allt under det man ser på föreställningen, som består af små uppsluppna sarcer eller större splittergalna fåeri-pjeser med förvandlingar, barocka drägter och dans. Denna senare afdelning har på sista tiden ombesörjts af miss Wrights engelska balettsällskap, som lockar ganska mycket folk till teatern. Af de nämnda tre cafös chantants har Valballa alltid fört en mycken jemn och stilla tillvaro, då och då sökt draga publik gevom franska eller engelska sällskap, under det sista kriget hvarje afton serverat Marseljäsen med thy åtföljande zouavkostymer samt draperier af franska och danska flaggor och för öfrigt sökt att skaffa sig unga och vackra sångerskor. Men i trots af sitt gammalnor: diska namn har detta etablissement aldrig varit ett äkta köpenhamnskt cafä chantant i samma mening som först schweizerpaviljongen var det och senare Tivolis nya paviljong har blifvit det. Det har alltid fattats något; prägeln af den godmodiga köpenhamnska folkhumorn, fattats lif och sammanhållning, kort sagdt fattats — visdiktaren Rantzau, skaparen af den danska caf chantant-genren, som är mycket olik den franska. Wilhelm Rantzau är ett original; han skrifver visor, som ingenting ha att göra med poesi och skaldekonst, men som det oaktadt ingen af våra köpenhamnska poeter från den allrastörsta till den allraminsta kunna göra efter. Han gör bockar mot alla möjliga metriska reglor, han misshandlar orden och vänder dem obaklram etter eget tycke och smak och han förtäljer i sina visor de allrasimplaste och naturligasto saker på det mest hvardagliga sätt, men det oaktadt, eller måhända just derför, bli många af dessa visor hos en del af Köpenhamns befolkning likaså populära som t. ex. Den tappre Landsoldat eller liknande sånger. Saken är den, att han förstår att gripa ögonblickets ämnen, ögonblickets qvickheter, ögonblickets stämningar, kort sagdt, ögonblicket i dess mest efemera, men tillika mest populära uppenbarelser. Dertill kommer att han i det sätt, hvarpå han uppfattar förhållandena och begagnar sig af gisna motiver, är så, jag vill icke säga äkta dansk, men så genom-köpenhamnsk, att han skulle vara en omöjlighet på hvarje annan plats än just här. Han stod ursprungligen i jernbod hos Primon på Östergade. Men han hade ett gladt humör och god lust till att roa sig. Det var i början af femtitalet och hela köpenham var, för att begagna ett populärt uttryck, liksom bitet af en galen komediant. Inom alla samhällskretsar gaf man det ena dilettantspektakel efter det andra. Det var någonting för Rantzau, han skref komedier och spelade sjelf med utan att låta genera sig. Under det glada lif som från den tiden blef honom en nödvändighet gjorde han bekantskap med den köpenhamnska paviljongsångerskan Sophie Valentin. Då denna kort derefter träffades af ett slaganfall, lät han af sitt goda hjerta, som är ett hufvuddrag i hans karakter, intala sig alt gifta sig med henne och uppträdde från den tidpunkten som impresario för det s. k. Valentinska sällskapet. Hans verser slogo an, han producerade och producerade, det föddes så att säga en ny hvarje afton och han förstod samtidigt att intressera sitt sällskap på ett högst förträffligt sätt; Schweizerpavijongen, der han hade uppslagit sina bopålar, var fylld af åhörare hvarje afton och detsamma var förhållandet, då han om somrarne förlade sin verksamhet till Tivolis gamla bekanta Slukefter. Slukefter blef emellertid en vacker dag nedrifvet, Rantzau och hans sällskap uppträdde en kort tid i paviljongen på ön och höll derpå sitt intåg i den nya, vackra paviljongen till venster om ingången till Tivoli och sam orhsllit vadarnamnet ÄATJjOEJjöC An