Köpenhamns Cafäs Chantants. Etyder ester naturen. Då jag häromdagen flanerade på Öatergade, föll min blick på ett fotografiskåp, som bl. a. inneslöt en fotografi i stort format och otförd med yttersta omsorg. Det var ett porträtt framställande ett ungt fruntimmer i elegant salongsdrägt, sittande framför ett piane. Långa, rika lockar falla ner öfver den hvita, mjukt formade halsen, öfver de bildsköna dragen hvilar samma uttryck af ungdom och svärmeri, som strålar åskådaren till mötes från de djupa, drömmande, halft beslöjade ögonen. Handen är liten och fin, armen kunde tjena som modell till en Thorvaldsens Venus, figuren är smärt och ungdomlig. I trots af den bitande köld, som rådt under de senaste dagarne, har jag flera gånger återvändt till denna bild och fördjupat mig i åskådandet deraf. Men det var icke blott porträttets ovanliga skönhet, som fängslade mig, det förekom mig äfven som om detta ansigte vore mig bekant, som om jag en eller annan gång hade sett originalet dertill. Men hvar? Detta kunde jag omöjligt eriara mig, ända tills slutligen en af mina vänner väckte mitt slumrande minne. Det är ett porträtt af Eugenie Bode, sade han, och plötsligt stod den unga damens hela historia lefvande framför mig. Det är en sorglig historia, fastän hon börjar på ett ställe, som synes helgadt åt den ystraste munterhet. Det var i den för hvarje köpenhamnare och säkert äfven för de flesta resande bekanta nya Sångpaviljongen i Tivoli. Här har, som vi alla veta, den märklige visdiktaren och impresarion Wilhelm Rantzau slagit sig ner med sitt sällskap och på tribunen i denna paviljong uppenbarade eig en vacker dag — det kan väl nu vara omkring halftannat år sedan — en uvg dam som i allrahögsta grad fängslade uppmärksamheten, ej allenast på grund af sin utomordentliga skönhet utan äfven på grund af tvenne andra egendomligheter, hvilka båda förefalla som lika stora sällsyntheter, då frågan är om Cafså ChantantFngergkar