Göteborgsposten – 13 december 1871, sida 2

Platsen företedde en den täckasto anblick: allcer uf höga almar, gigantiska ckar här och der på den öppna gräsplanen, nya planteringar af sällsynta furuoch granträd — öfverallt prägeln af den fullkomliga omvårdnad och prydlighet som är det mest afgörande beviset på stor rikedom. George Fairfax blickade suckande omkring sig. Den tafla som utbredde sig framför honom var i högsta grad behaglig. Det var ej svårt att fatta den innerliga kärlek hvarmed en sådan qvinna som Clarissa varit fästad vid en så förtjusande plats. Hon hade sagt honom att hon skullo vilja gifra hela verlden för stt vinna tillbaka sitt förlorade hem, och hon hade gifvit — något mindre än verlden — blott sig sjelf. Ilan höll sig afsides från stora körrägen och fördjupade sig i parkens mera aflägsna regioner, funderande på hvad han skulle företaga. Han ville ej uppträda såsom formlig gäst. Det skulle nemligen för det första ha varit svårt för honom att uppgifva något lämpligt skäl för sin vistelse i Holborough, och för det andra hyste han stor motvilja för något närmare umgänge med Clarissas man. Huru han framdeles skulle få träffa henne utan att på samma gång vara nödsakad att hyckla vänskap för Daniel Granger visste han ej; men han visste att det skulle kännas mycket påkostande för honom att fatta den mans hand som undanträngt honom. Han gick vidare tills han kom till en del, der ormbunkarne tycktes växa mer yppigt än på något annat ställe i parken. Det syntes en skymt af blott vatten på botten af dalen — en smal bäck som slingrade sig mellan sumpiga stränder på hvilka förgät-mig-ej och andra blommor frodades. Denna grönskande dal beskuggades af några de äldsta hagtornsträd George Fairfax någonsin sett, hvilkas knotiga grenar under tidernas lopp antagit de underligaste former. F orts.