Göteborgsposten – 13 december 1871, sida 1

lång tid hade han varit alldeles i inne på i villovägar, fört ett riktigt röfrarelif med personer hvilkas vanor och grundsatser voro sämre än hans egna. Han skickade efter sin mor och gjorde henne till horrskarinna på Lyvedon. Både platsen och ställningen voro ofantligt i hennes smak. Han tillbragte en månad med att svärma omkring i trakten, då och då beslutande en förändring eller förbättring, men alltid för lat att utföra den. Han gjorde promenader i parken, fiskade, åkte i öppen vagn med sin mor, gäspade öfver en bok eller en tidning hela aftonen och satt derefter uppe tills sent på natten, skrifvande bref som han lika gerna skulle kunnat skrifva under dagens lopp. Hans uppförande ingat modern oro. En gång vågade hon suckande uttala huru ledsen hon var öfver att hans förlofning med lady Geraldine blifvit uppslagen. — Ni voro så utomordentligt passande för hvarandra, sade hon. 5 — Ja,1 min mor, utomordentligt passande, utan tvifvel; men, ser du, vi älskade ej hvarandra. Han kände ett litet samvetsstyng då han yttrade detta, ty det anade honom satt Geraldine hade älskat honom. Dot skulle ha varit med oss på samma sätt som med de der nötbruna hästarne du kör: de gå förträffligt och taga sig väl ut i par, men de äro alltid färdiga att nappa tag i hvarandras hufvuden. Jag vill visst icke påstå att Geraldine och jag skulle ha grälat — lika väl kunde man försöka gräla med en klippa som med henne — men vi skulle ej ha kommit öfverens. Kort och godt, jag har ej smak för ett giftermål med en qvinna som jag ej kan älska. — Och jag som trodde att du var så fästad vid henne! — Jag var det verkligen — på vänskapligt vis. Hennes sällskap hade blifvit ett slags vana för mig. Jag tycker verkligen om henne och skall alltid anse henne vara en bland de vackraste och behagligaste avinnor jag kännt; men det var ett misstag att begära hennes hand