Göteborgsposten – 12 december 1871, sida 1

skulle gå åt till den eller den rätten, för så eller så många personer fanns heller ingen som skulle kunna mäta sig med miss Granger. — Det är angenämt för mig att veta det jag är till någon nytta för Pappa, anmärkte hon ofta. Han har nn en mängd nya depenser, och det är mer än någonsin min skyldighet såsom dotter att skydda honom mot hans tjenares begär att slösa. Sommaren gick. Lustpartier, promenader och alla de vanliga landtliga nöjena efterträdde hvarandra, alldeles på gamma sätt som de gjort på slottet Hale för två år sedan, och Clarissa undrade öfver olikheten i sin egen sinnesstämning nu mot då. All förmåga att kunna njuta af lifvot var visst icke död inom henne. Ungdomen är för spänstig för att kunna dödas så lätt. Hon kunde fortfarande njuta af ett vackert landskap, utsökta blommor eller den konst hon från barndomen älskat — hon fann fortfarande nöje i god musik och gladt eällskapslif; men den egendomligt lyckliga känsla som hon erfarit på Halo, den förmåga hon då hade att uppskatta äfven obetydliga nöjen, hennes längtan efter framtiden — allt detta var försvunnet. Hon lefde i det närvarande. Att blicka tillbaka på det förflutna ver att uppkalla bilden af George Fairfax, ty denna bild tycktes vara på ett eller annat sätt inväfd i hela hennes flickålder; stt blicka mot framtiden var att vända ögonen mot ett land insvept i töcken och mörker. Mr Granger tog lifvet mycket lugat. Han visste att hans hustru ej älskade honom, och han var en allt för stolt man för att lägga sig ut för att vinna hennes kärlek, äfven om han vetat huru detta skulle gå till. Han var förargad på sig sjelf derför att han varit svag nog att tro denna flicka, som var tretio år yngre än han, kunna på något sätt bringas till att älska honom. Naturligtvis hade hon gift sig med honom för hans penningars skull. Det var ej en enda bland hans gäster som icke skulle ha ansett det dåraktigt af honom att vänta mer af henne än ett troget fullgörande af sina skyldigheter,